Vem granskar medierna?

Det finns få yrken med inbyggd lobbyism, där ägarna/arbetsgivarna garanteras dagligt publicerad lobbying för sitt företag och dess produkter, spridd i oräkneliga medier. Gratis dessutom. Men mitt yrke, journalistens, är ett sådant. Många journalister låter bli att ta ställning och tiger om mediedebatt och mediekritik men på varje medium, kommersiellt såväl som public service, finns det andra som förväxlar försvar för yttrandefriheten med försvar för det egna företagets ord- och bokstavsskötsel. Det är till exempel roande eller oroande att höra de olika programledarna för ”Ring P1” vanemässigt avfärda intelligent mediekritik från lyssnarna med en suck eller som ”gnäll på medierna”.

I den vidare världen, utanför Sverige, pågår ständigt en debatt om mediernas ”accountability”, ett ord som inte ens finns på svenska. I ordböckerna står det ”ansvarighet”, men i ordet ingår att stå till svars inför någon, att någon har rätt att utkräva förklaringar, räkenskap och en möjlig sanning eller i varje fall sökandet efter något slags sanning: Varför skrev/ rapporterade ni just såhär? Hur ska vi kunna lita på er anonyma källa? Varför ska vinstdrivande företag som Rupert Murdochs News Corporation eller Bonniers ha källskydd, när det finns anledning att misstänka att detta källskydd utnyttjas för propaganda och som medel för manipulatörer att sätta dit motståndare? Ett obevakat område handlar om hur PR-folk och lobbyister använder sig av media.

Jag är helt för källskydd, men jag anser att det måste debatteras: vilka vinstdrivande storföretag är värda att åtnjuta källskydd? Murdoch, som visat sig vara en global mediegangster? Och varför startas inget drev mot Aftonbladet och Expressen, som mutar poliser med hjälp av källskyddet? Mutor från medier till poliser är en del av den gigantiska medieskandalen i Storbritannien, som saklöst kallas ”avlyssnings-”, antagligen för att hålla undan ordet ”media”. Som när SAS målade över loggan efter en flygolycka, det kraschade planet var plötsligt kritvitt.

I Sverige behandlas ansvarsutkrävandet från medierna som en fråga utan svar: Vem ska granska medierna? Det borde vara vi själva, men svenska stormedier har visat sig odugliga på den fronten, till skillnad från till exempel brittiska The Guardian som under flera års spott och spe från sina kolleger i medievärlden framhärdade i att granska medieskandalen med bland annat avlyssning på tidningen News of the World, numera nedlagd, tack vare Guardian. Svenska stormedier vägrar att fatta detta: I och med internets uppdykande måste de börja leva upp till sitt mantra att de ”granskar makten” och om de någonsin ska kunna återerövra trovärdighet måste de börja granska varandra; skoningslöst. Och erkänna att de är en stor del av makten, men att de nu ställer om sig och går över på folkens, människornas sida. Om de inte gör det kommer i varje fall inte jag att sörja de medier som går under. Då har de bara sig själva att skylla.

Jag skäms över svenska journalisters agerande under Juholtdrevet. Jag skäms också över de få som låtsas granska medierna, Resumé, P1:s ”Medierna” och ”Publicerat” och nätets ”Second Opinion” till exempel. De agerar inuti medievärlden, vill räknas där och de är allt annat än fria och fritt tänkande. Jag har pratat med många journalister om drevet. En (mycket respekterad) sa: ”Jovisst, läskigt, men Håkan Juholt borde inte vara partiledare för socialdemokraterna.” Hon var alltså beredd att acceptera ett orättfärdigt drev för att få bort Juholt; en moral hämtad från dokusåporna.

I det närmaste outhärdlig blir blicken på den svenska journalistkåren när det gäller deras granskning av Håkan Juholt och Carl Bildt. De ger sig hungrigt på Juholt, i mina ögon också en klassfråga, och hans försumliga tillkortakommanden men de visar sig vara skitskraja för Carl Bildt, om vilken mina amerikanska journalistkolleger berättat att han, med sin CV i tvivelaktig oljebusiness, aldrig någonsin hade kunnat bli utrikesminister i USA. En skugga faller också över Fredrik Reinfeldt, som utsett Carl Bildt och som tiger om hans besynnerliga världspendlande, antagligen till för att knyta framtida affärskontakter för tiden efter ministrandet. Medierna har beslutat sig för att framställa politiken som något i stil med Big Brother eller Let’s Dance; juryn är ”vi”. Ena dagen får vi veta att Juholt brutit mot glasklara regler, dagen efter publiceras en opinionsmätning som naturligtvis visar att förtroendet för honom sjunkit till bottennivå. Sedan visar det sig att det inte fanns några glasklara regler, men då har man redan korrumperat tittarna, läsarna och lyssnarna genom att ansluta dem till en mobb mot Juholt; när man redan börjat mobba vill man inte gärna höra talas om motsägande fakta, det förvandlar ju en själv till lättlurad fåntratt och medlöpare.

Om vi ska betrakta journalistiken och politiken som Let´s Dance, som många mina kolleger verkar vara beredda att göra, så skulle jag säga att Carl Bildt med hjälp av sina arroganta piruetter vann över praktiskt taget hela den svenska mainstream-journalistkåren, utklassade den totalt; och att det säger något mycket, mycket oroande om kvaliteten på svensk etablerad journalistik.