BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Och om du nu tänker dig svenska mediers texter om försöken till sjukförsäkring, om försök till kontroll av handeldvapen efter dödsskjutningar i skolor eller om försök till erkännande av klimathotet, eller kanske misslyckandet att stänga Guantanamo, så är du inne på den dominerande texten om ”The Obama years”. Vi lever mitt i en historieskrivning om en radikal men maktlös president som ändå försökte.
Jag har mycket svårt för den analysen, liksom jag har svårt för synen på Donald Trump som en galen populist. Om Obama kunde vinna valet genom att säga: ”Yes we can” och ge hopp till miljoner svarta och andra minoriteter i USA så är Trumps ”Make america great again” andra sidan av samma valmynt. Amerikansk politik är så laddad av symbolik och vår vilja att övertolka denna symbolik är rätt genant. En president väljs trots allt som mest av en fjärdedel av folket.
Nej, det största Obama gjort under sina åtta år är varken klimatpolitik eller socialpolitik, de positiva förändringar som börjat synas i USA i klimatfrågan handlar om hur förnybar energi spöar traditionell rent ekonomiskt. Det är inte politiska beslut eller offentliga investeringar.
Och fler amerikaner lever på matkuponger nu än någonsin. Klassklyftorna har ökat under Obama, inte minskat.
Och Wall Street har inte reglerats eller åtalats för miljardsvindleri. Wall Street har subventionerats.
Kommer det där fortsätta under Trump?
Absolut.
Och det största Obama gjort kommer definitivt få fortsätta.
Obama har genomfört historiskt stora militära rustningar och är en president som fortsatt driva Bushs politik när det gäller att skicka skattemiljarder till militär upprustning och utveckling. Det kommer Trump också göra om han vinner.
Militär upprustning är USA:s sätt att stimulera ekonomin via staten, man lånar och rustar och hela världen lånar ut för det finns ingen annanstans än i dollar att placera pengarna ”säkert”.
Förra året satsade således Obamas USA 596 miljarder dollar på militär rustning. Det betyder att landet står för mer rustning än de kommande sex länderna i listan tillsammans. Kina rustar för 215 miljarder, Saudiarabien för 87 miljarder, Ryssland för 64 miljarder, Storbritannien för 55 miljarder och Indien för 51 miljarder. (Allt enligt Sipri).
Rysslands militära investeringar förvånar kanske en svensk som läser liberala tidningar. EU tillsammans har en militärrustning som är mycket större än Rysslands, hela bilden av den stora växande militära Putinmakten är falsk och bygger på att man inte tittar på vad Italien, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, med flera, faktiskt rustar.
Men hela EU – världens största ekonomi – är inte i närheten av USA:s rustningar.
Det är Obamas verkliga stora politik.
Det är sant att världen har förändrats sedan Bush-åren. USA verkar idag mer intresserat av att mota Kina med militär rustning i Asien, än att genomföra krig (om olja i Mellanöstern, tänk Irak-kriget). En del tror att det beror på att USA:s energiproduktion ökat på grund av skiffergas och olja, men det kan ju lika gärna bero på att Mellanöstern består av sönderslagna samhällen utan militär makt att tala om. Det är i Asien USA:s dominans utmanas och då är det i Asien militär upprustning sker.
Men har inte Obama gjort mer?
Jo, faktiskt. Nyligen togs ett beslut att modernisera hela det amerikanska kärnvapenprogrammet till en kostnad av 1 000 miljarder dollar. Den kanske största investeringen någon stat gör överhuvudtaget. I våra tidningar presenterades detta som en rätt kul nyhet där man berättade om gamla kärnvapensystem som styrdes av datorer med floppy disk.
Men bakom skämtet finns en rå politisk sanning, USA kommer fortsätta bygga upp världens största krigsmakt till en ännu större sådan.
Man kan tycka att pengarna kunde användas bättre.
Men det är inte den stora frågan här.
Utan denna: varför diskuteras inte denna världens största militära upprustning i vår vardag. Varför är vi så blinda för det som verkligen pågår?
Obama vann valet och genomförde sedan samma militära och ekonomiska politik som föregångarna.
Kanske det är likheterna och inte skillnaderna mellan presidenter vi ska fokusera på.
Om vi vill förstå vad som händer.
