Redan tidigt får vi lära oss att det är skillnad mellan att avsiktligt göra något och att ställa till samma sak av misstag. I juridiska sammanhang används begreppet ”uppsåt” för situationen att någon handlar för att åstadkomma ett resultat och att resultatet var avsikten med handlingen. Domstolar har ofta att bedöma hur en brottsmisstänkt har tänkt, och hur medveten hen har varit om följderna av en handling. För att ett brott ska ha begåtts krävs nämligen i många fall just uppsåt. Men uppsåtsdiskussionen är krånglig och svår. Hur kan en domstol ta reda på hur någon har tänkt?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Insåg X verkligen risken att någon skulle bli skadad när han svingade en brinnande bengalisk eld på den fullsatta fotbollsläktaren? Eller räcker invändningen ”Det tänkte jag inte på!” för att förvandla svingandet från exempelvis brottet ”framkallande av fara för annan” till det frikännande ”ovanligt dumt men inte brottsligt”?
För att komplicera det hela än mer finns det vårdslöshet som är så grov att den nästan jämställs med avsikt. Den som säger ”Jag menade det inte” efter att ha skottskadat andra måste antas ha begripit att om man skjuter med ett vapen på folk så riskerar de att skadas, och siktar man mot dem är risken mycket stor. Även om den påstådda avsikten var att kontrollera om vapnet var laddat.
Ofta i juridiken gäller verkligen talesättet ”det är tanken som räknas”. Hur du tänkte, vilka risker du varit beredd att utsätta andra för, och var gränsen går mellan avsikt, likgiltighet för effekten av din handling, och ren dumhet – det sysslar domstolar med att bedöma varenda dag. Resultatet av deras bedömningar avgör sådant som frikännanden, böter, fängelse och skadestånd.
Fyraåringen står dock inte inför domstol, utan tätt intill en vuxen som torkar blodig nos, reser välta stolar, och sedan ger de båda barnen ett behövligt mellanmål, medan diskussionen fortsätter.
”Du måste se dig för också när du leker arg apa.”
”Arga apor ser sig inte för!”
”Men du är en klok människa, som både kan leka arg apa och se till att lillebror eller någon annan inte är för nära.”
Handlingens resultat har så stor betydelse, i leken, och i livet. Våra faktiska handlingar måste vi svara för, inte inför en domstol, utan just inför resultatet. Det är påtagligt denna jul år 2016, när polarisarna smälter och värmerekorden slås i tilltagande hastighet.
Det finns ingen som senare kommer att kunna säga ”Det var inte på flit” eller ”Jag menade det inte” och med det bli ”frikänd” – för det finns ingen domstol, och inget frikännande. Bara ett allt mer överhettat jordklot.
Vad ska jag då göra? Hur stora krav bör jag ställa på mig själv? En hjälp erbjuder faktiskt juridiken. När en domstol ska bedöma om någon har handlat alltför slarvigt så jämför den med vad en ”normalt förståndig människa” skulle ha gjort. Den måttstocken kan prövas på den stora del av livet som aldrig har med juridik att göra. Men den kan inte räknas fram genom att undersöka vad folk genomsnittligt faktiskt gör. Den utgår i stället från ett normalt förstånd, utan tvekan en optimistisk måttstock. En normalt förståndig människa, som ser ett stup, armbågar sig inte fram till kanten så buffligt att ett par andra människor ramlar ner. En normalt förståndig människa är inte faktaresistent.
Så vad skulle en normalt förståndig människa göra åt att jordens klimat försämras genom mänskliga aktiviteter? Dra täcket över huvudet? Säga: Det rör inte mig? Fortsätta som förut? Supa sig full? Forska om klimat och vinna ett Nobelpris eller två för sina upptäckter? Nej, ett normalt förstånd åstadkommer nog inte banbrytande forskning. Men det tillåter heller inte att dess innehavare inte gör någonting åt problemen.
Ska den normalt förståndiga i stället flyga mindre, täta energiläckorna från bostaden, äta klimatklokt, tala högt och tydligt om vilken vikt klimatet måste få i alla politiska beslut? Och fortsätta att säga det om och om igen?
Normen utesluter inte hjältedåd – det är underbart när några är mycket djärvare och mer förutseende och nytänkande än den som får nöja sig med normalt förstånd. Men tillsammans kan de normalt förståndigas handlingar förändra världen till det mycket bättre.
