Var förbannad!

”Vi kallar till fredligt uppror mot massmediesamhället som inte erbjuder ungdomen andra framtidsplaner än konsumtion, förakt för kulturen och för de sämst ställda, allmän minnesförlust och ett system där alla konkurrerar med alla.”

Så sammanfattar den fenomenala, 94-årige franska motståndskämpen och diplomaten Stéphane Hessel sitt häfte Indignez Vous! På svenska heter den det tamare Säg ifrån, den borde heta Var förbannade. Läs den!

Jag blir hela tiden full i skratt när jag tänker på den svenska, påstådda ungdomsfixeringen medan den som inspirerat de unga upproriska runtom i Europa allra mest är nittiofyra år. ”Los Indignados” i Spanien kallar sig så efter hans bok. Ska vi tänka oss att ”ungdomsfixeringen” är ett reslutat av det svenska mediesamhället? Media har gjort om politiken till en Idoltävling där kandidater ska visa upp sig och bedömas av stormedias oräkneliga tyckare. Är de mediemässiga, medietränade, rätt stajlade? Kan de göra säljbara och ofarliga utspel? En debutförfattare som jag träffade häromdagen berättade att han fått massiv kritik för att han inte var tillräckligt medietränad. Han är en egensinnig självtänkare; sådana kan vi ju inte ha i tv.

Jag bryr mig inte om ålder och inte kön när det gäller politiken; jag bryr mig om att de har en idé om framtiden, om de har civilkurage nog att föra ut den, om de vågar utmana ”massmediesamhället” och göra uppror mot det deprimerande i det bestående. Vänsterpartiet har till exempel två lysande kandidater, de råkar vara unga, som inte ställer upp: Josefin Brink och America Vera-Zavala. Trots att de är unga har de levt spännande liv, var och en på sitt sätt. Jag kan inte låta bli att tänka att de inte ställer upp därför att de vet vad ”mediesamhället” då skulle tillfoga dem; de skulle malas ner i påstådda ”affärer”. Rupert Murdochs regim i Storbritannien fungerar också i Bonniersverige: Medierna ligger på ”kunskaper” som de kan torgföra om för makten ”olämpliga” politiska kandidater anmäler sig. Har man levt ett spännande liv har man tack och lov också gjort misstag, misstag som kan förstoras upp till vanvett och ”döda” kandidater. Det är just det mediesamhälle som Stéphane Hessel vill att vi ska göra uppror emot och som de unga i Europa.

Jag har begåvats med nya ögon denna sommar, inte av plastikoperationer utan av att ha sett och umgåtts med de upproriska i Europa och från arabländerna. De är inte alla unga; men de är livgivande. Tvärtom är det dynamiken mellan äldre och livserfarna och unga modiga som skapar uppror, mellan 94-åriga Stéphane Hessel och 19-åriga torgtältare. Åldern och könet är ointressanta, det är idéerna som räknas, men svenska medier skapar en skitdebatt om ålder för att slippa tala om idéer. Jag tittar på Sveriges politiska landskap med mina nya ögon: Annie Lööf från Centerpartiet, som ska bli ny partiledare och som positionerat sig till höger om moderaterna för att där kanske finns en lucka. Ser bra ut och är zombieskt medietränad. Miljöpartiet: Gustav Fridolin, kraftigt mediemässig och Åsa Romson, mediebubblare. Inga brandtal, inget om att vi håller på att ramla över kanten till stupet eftersom lobbyister tystat ner klimathotet; bara strömlinjeformat prat. På något sätt verkar många av dagens politiker leva upp till att vara seriefigurer i en satir om politiken, schabloner.

Jag älskar demokrati, folkstyre. Själva ordet och vad det kräver av oss gör livet lättare att leva. Att vi kan hänvisa till den, demokratin. Men just nu är den kidnappad av ”mediesamhället” och definierad av andra krafter än folken själva. Det är vad upproren runtom i Europa och på arabiska halvön och i Afrika, inklusive Israel handlar om och vad Stéphane Hessels häfte handlar om. På 1930-talet stod striderna på gatan mellan fascister och kommunister och socialister. Alla brukade våld. Det nya idag är att de verkligt upproriska vägrar våld, det har vi sällan sett i världshistorien! Jo med Gandhi, men inte på detta sätt. Det skrämmer makten, till den grad att både i Spanien och Grekland har polisen infiltrerat demonstrationer och sett till att de blivit våldsamma. Våldets språk känner makten, men ickevåldets? Ingen ”spänningsbok” kan tävla med den verklighet vi nu lever i. Vi vet inte vart det kommer att leda, alla tankesmedjor är som medial kosmetika i jämförelse med den vrede som kan stiga ur folkdjupen. En vrede som kanske för en gångs skull inte manifesteras i våld i vissa länder, som makten hoppas, utan i genuin hygglighet. Hessel skriver:

”Att skapa innebär att göra motstånd, att göra motstånd innebär att skapa.”