Bakom våra ryggar på den stora statliga arbetsplatsen. Tysta och namnlösa moppar de golv och toaletter. Alla andra, från den högsta chefen till vaktmästaren, har fasta anställningar. Är personer med namn. Äter i lunchrummet och går på julfesten. Städarna är inhyrda och osynliga. Tidiga morgnar dricker jag kaffe och pratar med kvinnan som sopar mitt våningsplan. Hon går upp klockan fyra för att hinna in från förorten långt borta. På eftermiddagen städar hon på ett företag och på kvällen i andra människors hem. Jag hinner aldrig träffa mina barn, säger hon. De sover när jag går och när jag kommer hem. Min dröm är att få tid läsa för dem på kvällarna.
Hennes vardag är långt ifrån unik utan speglar de villkor som gäller för de lägst betalda arbetarna i tjänstesektorn. Osäkra anställningar, långa uppstyckade arbetsdagar, tunga arbetsuppgifter, utlämnade till arbetsgivarens nycker. Rebecka Bohlin beskriver denna verklighet utförligt och utmärkt i sin bok De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass.
Skatteverket har det senaste året gjort en specialgranskning av städbranschen och i deras rapport bekräftas bilden av usla arbetsvillkor och därutöver ett omfattande skattefusk. Svarta löner som betalas ut bakom vita fasader. Människohandel. Anställda som tvingas betala tillbaka lönen till arbetsgivaren. Löner så låga som 11 kronor i timmen. Fusket bara avseende svartjobben beräknas kosta staten omkring två miljarder kronor årligen.
Vad ska man göra med en fuskande bransch där människor far illa? Jag vet, vi gynnar den!
Att den nya flyktingöverenskommelsen skulle innebära tillfälliga uppehållstillstånd var ju ganska väntat. Men ett utökat Rut? Hur sjutton kom det in? Dessutom blir det hårdare krav för att få försörjningsstöd och slopat krav på kollektivavtal för så kallade introduktionsanställningar. I kombination med tillfälliga uppehållstillstånd och skärpta försörjningskrav för anhöriginvandring (det vill säga fler desperata människor som inte vågar kräva bättre villkor) har ni nu skapat en finfin grogrund för ett växande utomeuropeiskt låglöneproletariat.
Syftet är att öka möjligheterna för nyanlända att komma in på arbetsmarknaden, påstår de partier som försvarar överenskommelsen. Vilket skitsnack. Om det var syftet hade ni sett till att kommunerna kunde anställa fler i offentlig sektor. Det är ett både billigare och effektivare sätt att få fler i arbete. Och det utgår ifrån våra gemensamma behov. Vi behöver fler lärare, fler undersköterskor, fler barnskötare, fler socionomer. Och för all del fler som städar. Expressen har i en artikelserie nyligen beskrivit den direkt hälsofarliga smutsen på våra sjukhus. Ett resultat av en upphandlingspolitik som i jakten på det lägsta priset struntar i både arbetsvillkor och resultat. Vi skulle naturligtvis kunna fastanställa städpersonal istället för att hyra in. Och se till att de hinner utföra ett bra arbete med schyssta villkor.
För att klara flyktingmottagandet måste vi kanske också spara på sjuka och assistansberättigade säger finansministern. Jag tappar hakan. Borde vi inte istället sluta att subventionera höginkomsttagare? Jag tycker faktiskt inte att vi har råd med det längre. Det nu utökade Rut-avdraget är en omfördelning av pengar från land till stad och från fattiga till rika. Detta är inga nyheter men det måste upprepas tills öronen blöder. Statistiken är entydig. Rut-bidraget går till Danderyd, Lidingö, Nacka, Vellinge, Lomma och Ekerö. Andelen av de utbetalade pengarna som går till låginkomsttagare är mycket liten.
Tillsammans med andra avdrag som gynnar höginkomsttagare (Rot-avdraget och ränteavdraget) har vi skapat ett regressivt skattesystem. Om man exempelvis räknar på medelinkomsten i Danderyd jämfört med medelinkomsten i Dorotea, ser vad de betalar i skatt och vad de i genomsnitt får tillbaka i avdrag visar det sig att de betalar nästan lika mycket skatt i reda pengar. Dorotea-bon betalar därmed nästan dubbelt så stor andel av sin inkomst i skatt. Skämmigt orättvist. Och dubbelt skämmigt med en socialdemokrati som understödjer det.
I de senaste dagarnas diskussioner om Rut och låglönejobb dyker moralargumentet upp som en given gubben-i-lådan. Åh, ni som är kritiska är så föraktfulla mot städning och städerskor. Nej, det är vi inte. Men jag ska tala om för er vad förakt är. Förakt är att kräva stadsbidrag för att man inte tycker att tjänsten som utförs är värd en vit lön. Förakt är att människor jobbar för 11 kronor i timmen. Förakt är att låta mammor jobba delade skift så att de inte hinner träffa sina barn. Förakt är att säga Välkomna ni som flyr för era liv, men bara om ni städar våra toaletter och klipper vår gräsmatta.
