Om du vill kan vi höras kl 03.47. Så står det i en annons för ett stort byggföretag som under hela sommaren ska hålla visningar av och informera om nya bostadsområden. Ja, hela sommaren. Vi tar aldrig semester, berättar företaget. Men någon liten paus blir det väl? En kvart här, en kvart där? Nej. ”Vi finns till hands när du letar efter din drömbostad – oavsett om det är i gökottan, efter solnedgången eller vid sillunchen på midsommarafton.” Kundtjänsten stänger inte, aldrig någonsin.
Den heter Dag&Natt och ger ögonblicklig service till dig som strax före klockan fyra på morgonen känner ett trängande behov av att planera din kommande boendesituation.
Det finns en mening i den här annonsen som jag inte blir kvitt:
”Visst är det skönt att slippa passa tider?”
Skönt för den som när som helst kan få en tjänst utförd, som kan unna sig att vara impulsdriven och med expressfart bli grundligt omhändertagen. Oskönt för den som ska tillgodose behovet.
Det är naturligtvis bekvämt att kunna köpa en liter mjölk långt efter midnatt, om du har glömt att handla till frukosten.
Du har ett behov. Du stillar det.
Men upplevelsen är tudelad, den är ju inte bara din. Du delar den med en anställd som står bakom kassan och passar din flexibla spontanshopping.
Egentligen handlar det här om en förskjutning av valfrihet – vad vi förväntar oss – och om distansen som uppstår mellan den som konsumerar och den som sköter ruljangsen.
Klart att det är härligt att curlas dygnet runt. Tveklöst. Kunna lösa saker, slippa planera för mycket, låta bli att minnas att butiken stänger klockan sju och inte åtta. Men vad har hänt som gör att vi nonchalerar att rörelsen mot maximal valfrihet sker på någon annans bekostnad? Som gör att vi sällan medger att valfrihet skiktar, i den som har och den som inte har? För något har hänt.
Det krävs ganska få tankeled för att koppla den mentaliteten till borgerlighetens projekt att prioritera individ, att människan ska vara singulär (och allra helst urban), att hon blir starkare av flexibilitet.
Den som lyckas har kontroll över sin tid, allra helst både arbets- och fritid, men åtminstone fritid. Den som misslyckas saknar garanterat inflytande över sin arbetstid, ofta även över sin fritid.
Ta den som rings in på timme, när arbetsgivaren tycker att behovet finns. Vågar den resa bort ett par dagar mitt i veckan? Eller skulle det innebära att företaget nästa gång hoppar över just det namnet?
Friheten i tillgänglighetssamhället är hierarkisk. Men då handlar det heller inte längre om frihet – annat än som retoriskt begrepp – utan om att köpa sig förmåner.
Ska man inte kunna få barn om man jobbar på Maxi? Det sa häromåret en butiksanställd kvinna till tidningens Handelsnytt, som granskade hur svårt det är för butiksanställda – som jobbar sena kvällar och helger – att få förskola. Kvinnan berättade om en ständig stress, om ett molande dåligt samvete:
– Dagis stängde ju. Vad skulle jag göra? Jag grät mycket. Tur att jag har jobbat länge, nio år. Jag känner cheferna. Hade jag varit ny hade det varit katastrof.
Kommuner har en skyldighet att erbjuda förskola på obekväm arbetstid (mellan klockan 19 på kvällen och 06 på morgonen). Men långt ifrån alla tar det ansvaret. Samtidigt har runt 300 000 LO-medlemmar sin arbetstid förlagd till efter klockan 18 på kvällen.
Om jag leker allianspolitiker skulle jag inflika att det här problemet kommer ur brist på valfrihet snarare än ur för mycket valfrihet. Men någonstans hamnar frågeställningen till sist i om vi verkligen vill ha ett dygnet-runt-samhälle. Om vi ska följa den flexibla spiralen till den punkt där öppetskylten alltid lyser. Måste vi? Ska vi? Förstår vi konsekvenserna bortom våra egna behov?
