BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Senast att vädra sin oro är landets ekonomiska elit. SEB:s avgående vd Annika Falkengren säger till TT att det ligger henne ”nära om hjärtat” att svenskar inte ska leva i olika världar. Hon ogillar segregering, vill satsa på hyresrätter och göra det lättare att pendla mellan jobb och bostad. Telias vd Johan Dennelind befarar ”slitningar” när det blir ”polariserade samhällen”. H&M:s vd Karl-Johan Persson håller med: ”Ökade klyftor är inte bra.”
Nordeas vd Casper von Koskull intervjuas också av TT. Han öppnar för mer aktiv fördelning: ”Vi ska alla vara lyhörda i frågan om dem som känner att de inte är med i den globala utvecklingen.” Han har dessutom ett konkret förslag till politiker. Sänk lönerna. Speciellt för invandrare: ”Jag tror att det är bättre att få arbeta, även om det är med lite lägre lön. Arbete ger självkänsla.”
Ökande klyftor, polarisering och slitningar ska alltså motverkas med hjälp av en statligt sanktionerad låglönesektor.
Det förslaget kommer från en person som tjänar 12,2 miljoner kronor. Plus bonus.
Hur ser de egentligen på sin egen roll?
Falkengren ömmar för sammanhållning. Själv har hon under sina år på SEB tjänat mer än 200 miljoner kronor och emigrerar nu till Schweiz för att bli delägare i Lombard Odier som har lagt upp brevlådeföretag i skatteparadis och hjälpt Jean-Marie Le Pen att starta högerextrema Nationella fronten. Men hon låter oss säkert följa med, nära om hjärtat.
Ursäkta, men det här är som att bli duktigt örfilad av någon som samtidigt – med inkännande röst – berättar att du inte borde bli örfilad, att det egentligen är fel, och att den som utdelar slaget ska vara lyhörd för att du tycker att det gör ont.
Veckans mindfuck.
Det är uppenbart att Sveriges ekonomiskt mest privilegierade skakats av Brexit och Trump. De avskyr instabilitet. De skyddar sina investeringar. Även om det kamoufleras som omtanke (falsk) och samhällsansvar (obefintligt). Men det duger inte att bara konstatera att von Koskulls konkreta idé om lönedumpning är befängd.
Han har trots allt sin vision.
Vad har du?
Vänstern blir aldrig tråkigare än när den tassar efter motståndaren. Sniffar i hasorna, skäller varje gång en boll kastas. Ja, naturligtvis är det helt galet att hantera klyftor genom att skapa nya klyftor. Men ge mig alternativ. En vision! Fördelning, absolut. Men sedan något mer, som utmanar och provocerar.
Benoît Hamon är en drömmare som aldrig lärde sig multiplikationstabellen. Det tycks vara den allmänna uppfattningen – i Sverige – om franska socialisternas kandidat. Anledningen är att han förespråkar basinkomst, alltså medborgarlön. Någonstans mellan 350 och 480 miljarder euro kommer det att kosta varje år (borträknat andra ersättningar som fasas ut) för att garantera alla medborgare en grundläggande inkomst på 750 euro/månad.
Hamon talar om förändring, om en reviderad syn på vad arbete är och kan vara. Han menar att Frankrike ska höja skatten på förmögenhet, finansspekulation och multinationella företag. ”Basinkomst är inte en kostnad, det är att dela på välståndet”, säger han.
Orealistiskt? Nej, men visionärt.
Sverige är plågsamt efter vad gäller basinkomst. Vadå, pengar för att göra ingenting?! När länder som Kanada och Finland har försöksverksamhet igång. När opinionsbildare som Elon Musk propagerar engagerat för basinkomst. När fransk politik har en presidentkandidat som går till val på detta (och som inser att en stor del av kostnaden skulle cirkulera tillbaka). Men här hemma ägnar vi i stället kraft åt att förhålla oss till förslag om … sänkta löner. Det är futtigt. Instängt.
En nödutgång skulle kunna vara att faktiskt utgå från rika svenskar. De har gömt undan cirka 500–1 300 miljarder kronor i skatteparadis (källa: nationalekonomerna Daniel Waldenström respektive Gabriel Zucman). Säg att avkastningen är 5 procent. I så fall går svenska staten i år miste om uppemot 20 miljarder kronor i skatt på kapitalinkomst. Tänk om vi kunde lägga det på en grundläggande basinkomst. Varför inte för de 650 000 svenskar som är 18–24 år? (Hamons förslag går också ut på att börja med den åldersgruppen.) Det skulle bli drygt 2 500 kronor/månad. Som hjälper unga till en tryggare start i livet. Uteslutande genom att en ekonomisk elit tar – eller påtvingas – ansvaret den menar sig vilja ha.
Det finns ingen anledning att ödsla tid på att dividera ojämlikhet med en ekonomisk elit som i allt väsentligt agerat för att förvärra situationen. Kapitalflykten är globalt sett enorm. 54 000 miljarder kronor, enligt Zucman. 180 000–280 000 miljarder kronor, enligt Tax Justice Network.
Det är inte ansvar.
Det är sabotage, allmänfarlig ödeläggelse.
Det finns ingen anledning att avfärda Hamon som verklighetsfrånvänd svärmare. Drygt 2 000 miljarder kronor av franskt kapital har hamnat på schweiziska konton. Det betyder 100 miljarder kronor i förlorad skatt. Som i stället skulle kunna bli fundament till ett försök med basinkomst.
Vi kan alltid diskutera för- och nackdelar med basinkomst.
Men börja åtminstone med att möjligheten finns.
