Ledare. Jenny Bengtsson.

2017-12-02 05:00

Unionen, på vilket sätt är Blondinbella en föredömlig chef?

Blondinbella är så hipp att hon väljer bort kollektivavtal, skriver Jenny Bengtsson.

Isabella ”Blondinbella” Löwengrip är en av Sveriges favoritentreprenörer. Hon är Birgitta Ohlssons ultimata ”duktiga flicka”. En stark kvinna som har lyckats och fortsätter att lyckas. Ett riktigt ess i den högerliberala feminismens rockärm. Hyllad för sin framgång, beundrad för sin entreprenöriella nästan hallelujahsjungande resa genom näringslivssverige och följd av hundratusentals. Och, dessutom, en arbetsgivare på Sveriges arbetsmarknad.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I augusti i år släppte fackförbundet Unionen en serie där sex chefer ur olika delar av näringslivssverige skulle frontas och prata om sitt chefskap. Bland de sex fanns Isabella Löwengrip som själv skrev om kampanjen redan i våras, på sin blogg. Under rubriken ”mossiga arbetsgivare” resonerade hon: ”Utmaningen är att arbetsmarknaden förändras vilket betyder att sättet att arbeta och vara anställd också hänger på. Min generation hittar nya sätt att göra affärer på, har ett annat globalt nätverk, bryter nya marker, bygger bolag snabbare tack vare digitaliseringen… Man vill vara med på en resa, känna att man gör skillnad.”

I hennes värld är det uppenbarligen viktigt att inte se ett jobb som ett jobb utan snarare som en livsstil. Hon stoltserar med att gå i spetsen för nya sätt att göra affärer på och talar sig varm för sin generations sätt att driva, starta och expandera företag. Det är den nya tidens entreprenör hon är – en förebild för alla som inte vill vara mossiga arbetsgivare. Hon skriver mycket om hur hon själv är som chef och arbetsgivare.

När hon själv för ett par år sedan genomlyste sitt eget arbetsgivarskap skrev hon på sin blogg om saker hon skulle tänka på som arbetsgivare. Att till exempel aldrig under en anställningsintervju fråga om någon hade planer på att skaffa barn. Att ta ut föräldraledighet för att ”föregå med gott exempel”, även om det var högst oklart för vilka det goda exemplet behövde sättas – tre fjärdedelar av all föräldraledighet tas redan ut av kvinnor och kvinnor som inte tar ut föräldraledighet är väldigt sällsynta.
Hon skulle inte heller ”göra skillnad på en gravid eller ickegravid när det gäller karriärmöjlighet”, vilket såklart var oerhört fint och nobelt av henne, särskilt som det sedan länge är högst olagligt att göra motsatsen. Flextiden var också en viktig aspekt i det Löwengripska arbetsgivarskapet. Hennes anställda ska kunna gå tidigare och hämta på förskolan och sedan jobba igen det hemma på kvällen istället, när barnen på något magiskt sätt har gått upp i rök och föräldern kan… jobba. Igen. Det är givetvis inte på något sätt omöjligt att helt enkelt sänka heltidsmåttet till låt säga sex timmar per dag så att föräldrarna, som hon vurmar så mycket för, skulle kunna både jobba och leva med sina barn. Men det var tydligen inte aktuellt.

Att Unionen framhäver Isabella Löwengrip som en profil och ett föredöme som arbetsgivare är märkligt inte minst för att hon under tiden kampanjandet för henne pågått bemött ett antal frågor om olika arbetsrättsliga delar i sitt arbetsgivarskap med tystnad. I alla fall tills för ett par veckor sedan när hon till slut svarade på frågan om huruvida hon har kollektivavtal i sitt bolag eller inte. Det har hon inte. Kollektivavtal är nämligen ”ett gammalmodigt system”, och Isabella Löwengrip vill som bekant inte förknippas med något gammalmodigt eller mossigt. Hon är så hipp att hon istället för garanterade löner, rättigheter, fullgoda försäkringar, garanterade ersättningar och tjänstepension erbjuder sina anställda ”en coach varje månad att gå till, träning tillsammans varje vecka, massage varje månad, flexibla tider och fantastiskt roligt ihop”.

Massage varje månad som man väl får hoppas att man kan leva och gå i trygg pension på, det är Isabella Löwengrips fräscha, hippa och högst moderna arbetsgivarskap.

Som bara känns så jävla gammalmodigt. Att neka anställda grundläggande rättigheter och istället ge dem ensidigt utgivna förmåner, det har arbetsgivare gjort i århundraden.