Kommunist i frack (Leopard förlag) heter en nyutkommen biografi om Friedrich Engels, som skapade Kommunistiska Manifestet tillsammans med Karl Marx, var Marx bollplank, ofta försörjde Marx och skrev egna, numera klassiska, filosofiska verk.
Biografin är skriven av den brittiska historikern Tristram Hunt, som nyligen också blev parlamentsledamot för Labour och alltså inte är kommunist, men däremot fascinerad av Engels.
För mig är läsning av denna sort otroligt mycket mer spännande än all världens deckare. Att se Engels speglad genom en ung, född 1974, välskrivande historiker med tillgång till vår tids fenomenala researchmöjligheter är ett oavbrutet äventyr. Den gamla skäggiga gubben på bilderna, strax bakom Marx, förvandlas till en ung, djupt engagerad aktivist och tänkare, en 1840-talets Russell Brand, som frågar sig ”Vad ska vi göra?” inför de ohyggliga orättvisor som världen uppvisade, då som nu. Engels fann sin mentor, Karl Marx, som han betraktade som ett geni – det gör många av dagens dårkapitalister också när det gäller ekonomiskt tänkande – och  som Friedrich Engels sedan ägnade resten av sitt liv åt att på alla sätt stödja.
    
Engels och Marx tid var inte olik vår. De stod inför olösliga problem och gåtor, som delvis var andra än våra och sökte idéer, som kunde förvandla jorden till en bättre och rättvisare plats att leva på. Istället för att sjunka ner i apati eller komma med enkla medieanpassade utspel som gjorde dem själva till stjärnor, forskade de oavbrutet efter en lösning.
Jag kommer hela tiden på mig själv med att önska att de fanns nu, både Marx och Engels och att det inte finns något jag hellre skulle vilja få reda på än deras syn på nutiden, klimathotet, USA:s utveckling, Kina, sociala medier och: Vad ska vi göra?
Och jag längtar lika mycket efter Adam Smiths ande, och kan se hur hans tänkande förvridits, för att passa vår tids groteska kapitalism. Eftersom ”segrarna” skriver historien har de förpassat Marx och Engels till bödlarnas vaxkabinett och gjort dem ansvariga för den fasansfulla utvecklingen av ”kommunismen” i Sovjetunionen med satellitstater. Vad Tristram Hunt gör är att ta tillbaka deras tänkande och visa på att både Lenin och Stalin propagandistiskt använde sig av Engels och Marx för sina groteska experiment i mänskligt totalförtryck. Hunt är övertygad om att både Engels och Marx skulle ha sett Sovjetkommunismen som ohygglig, precis som vi. Och jag ser det som en underbar tidsmarkör att Hunt vågar återintroducera Engels tänkande, med dess brister, just nu.
    
I en division, som på noll och intet sätt kan jämföras har jag sett samma sak: Jag läser doktorsavhandlingar om ”synen på våldtäkt” i Sverige och jag läser ibland om hur relativt omedveten till exempel jag, på 1970-talet, var om problemets räckvidd och djupaste innebörd. De har rätt; jag fattade verkligen inte allt genast. Det jag fattade var att något måste göras, omedelbart. Att synen på våldtagna kvinnor och män och våldtäkt var helt sjuk. Den totala analysen har kommit efteråt. Vi vandrade längs helt oplogade stigar, som en gång Friedrich Engels och Karl Marx. Man vet att något är allvarligt fel; och man har inte ens en tanke på att man måste fatta allt (går det?) innan man skrider till handling, vilket jag tror är det rätta sättet att tackla livet.
Nu läser jag om Engels med allas vårt facit i hand. Visst, han tänkte fel ibland, men att de över huvud taget ägnade sina liv åt att försöka förändra världen till det bättre var storartat. Socialdemokraten Hunt anser att det var efterföljarnas fel att kommunismen gick år helvete när den förverkligades. Och ingenting kan ta ifrån Karl Marx och Friedrich Engels att de för alltid förändrade synen på arbetet och ekonomin och skapade idén om mervärdet och beskrev den ofattbara utsugningen av våra medmänniskor, den som fortfarande pågår.

Själv blir jag också full i skratt när jag läser Hunt. Hur jag kämpade med att försöka förstå Hegel, deras föregångare, dialektiken, mervärdet och så vidare på 1970-talet. Hur enkelt det är att begripa idag, med Hunt som guide. Varför, tänker jag fortfarande, som gammal kvällstidningsjournalist, vars uppgift det var att göra det genomkrångliga begripligt, dränkte de sina tankar i dessa ordmassor? De går att förklara enkelt; varför gjorde de inte det? De talade förstås, liksom dagens filosofer, med varandra, och ville bli respekterade av de andra högdjuren, fast deras ämne var ”massorna”.
Hegel trodde att förnuftet var gud, att utvecklingen hela tiden gick framåt och med tiden skulle kombinera summan av allt förnuftigt tänkande till något underbart. Vår tid är inte längre säker på att utvecklingen går framåt. Men i historikern Tristram Hunts fall stämmer det; han har lyckats beskriva Friedrich Engels tid och tankar för alla och envar.
Hans tankar liknar vad John le Carré en gång skrev:
”Vi behöver kommunismen mer än någonsin; den hamnade bara i fel händer.”