Tusentals år av blodbad

Jag har just klivit upp ur ett blodbad för att skriva den här kolumnen. Vad jag har gjort är att läsa Simon Sebag Montefiores bok Jerusalem. Jag är på sidan 350, året är ungefär 1100 och i över tusen år har dessa blodbad och massakrer pågått, sida upp och sida ner. Judar har mördat judar, sedan har muslimer mördat judar och judar har mördat muslimer, sen kommer korsfararna och mördar judar och muslimer, muslimer mördar kristna och judar, judar mördar kristna – och massakrerna är i det närmaste outhärdliga, lemlästning, tortyr som saknar motstycke, våldtäkter, korsfärstning, hugga av en arm, ett ben, sticka ut ett öga eller två och mycket värre. År ut och år in.

Sebag skriver gammaldags historia, det som gäller är krig och hjältar och anti-hjältar. Jag måste hela tiden slå upp saker i Nationalencyklopedin (litar inte på Wkipedia något vidare längre): hur skapades klyftan mellan shia och sunnimuslimer? Vad drev egentligen korsfararna? Tror judar på helvetet? Sebag är intresserad av det ohyggliga, inte av kulturhistoria. Men om man kollar datum har han rätt. Tusen sinom tusen år pågick oavbrutna massakrer i Jerusalem. Och allt detta i guds namn.

När jag ser detta tänker jag att vi borde skicka ”religionerna” till domstolen i Haag och analysera deras brott mot mänskligheten. Kristna borde få veta vad de gjort sig skyldiga till, muslimer borde få veta, judar borde få veta – för oftast lever de i en myt där ”de andra” bär skulden. Allihop är skyldiga och alla har de hänvisat till gud för att slippa skuld. Vi borde anordna en sanningskommission för mänskligheten om vad man använt religionerna till. Inte anklaga enskilda människor, men hela religioner. Hur kunde ni? Amos Oz berättar en historia där en jude träffar gud på en uteservering. Och gud säger att det sista han skulle kunna tänka sig är att vara religiös.

Frågan är vilka som skulle ställa frågorna i Haag. Jag gillar inte militanta ateister. De är lika fanatiska som religionsutövare. Jag tror inte på gud, men jag vill inte att de militanta ateisterna talar i min sak, jag känner mig inte alls befryndad med dem. Om människor har en inre övertygelse om gud är det okej med mig. Det är kyrkan, synagogan, moskén, prästerna, påven, biskoparna, mullorna, kaliferna och rabbinerna som är problemet; män och ibland kvinnor som använder religionen som maktbas, för att uppnå egenmakt och självförhärligande (och inte sällan erövra rikedomar). Religionernas Stalin, Mao och Robespierre. Dem har vi ännu inte gjort upp med. Kanske borde buddister ställa frågorna i Haag. Eller Eva Joly och Tiina Rosenberg?

Jerusalem borde omedelbart utropas till museum och världsarv. Ingen borde äga Jerusalem, eller alla borde äga Jerusalem. Låt alla vara kvar, kristna, judar och muslimer, moskéerna, kyrkorna och synagogorna, som vittnesbörder om människors ibland totala vanvett och ouppfyllda längtan.

En gång var jag i Jerusalem. Det var den kanske vackraste stad jag någonsin sett, i varje fall i något inland utan hav. En dag åkte jag med turister till Betlehem. En ung kille slog sig ned bredvid mig – och sen lämnade han mig aldrig ifred, han följde med mig ner i det som anses vara Jesus födelseplats. Jag tyckte han var ett bisarrt påhäng. Först senare insåg jag att han var en säkerhetsagent, som skulle se till att jag inte var en självmordsbomberska. Sådana är villkoren i Jerusalem idag, precis som för tusen år sen.

Nu pågår den arabiska våren på samma platser där man stred mot varann redan för över 2000 år sen. Apartheid mot kvinnor utövas av både judiska och muslimska fundamentalister, ibland med kvinnors stöd, oftast inte. Men jag skulle tro att vår tid ändå är början till slutet för dessa blodiga och vilseförda patriarkat och att de gamla och korrupta männens nätverk, dit numera också en del kvinnor hör, som sträcker sig över hela klotet är på väg att störta samman, fast i ultrarapid. Det finns två utvecklingslinjer just nu: antingen ökar demokratin tack vare de unga modiga i arabländerna, USA och Europa eller också blir kriserna så svåra att medelklasserna börjar längta efter en stark man. Allt har redan hänt i tusentals år, om och om igen. Det nya är demokratin, den har bara funnits en minut i historien. Men kanske kommer den att göra hela skillnaden.