Ledare. Birger Schlaug.

2017-08-15 03:00

Trumps uttalande om ”eld och raseri” får mig att tänka på Hiroshima

Den hittills värsta elden, och det hittills värsta amerikanska raseriet, drabbade människor i Hiroshima och Nagasaki. För Hiroshimas del den 6 augusti 1945.

Det är 55 år sedan. Det var då USA började bombfälla minst 72 miljoner liter Agent Orange över Nordvietnam. Kanske den dubbla mängden. Giftet tillverkades, med god lönsamhet, av Monsanto och Dow Chemicals. I Sverige gick giftet under namnet hormoslyr. Här tillverkades det av BT Kemi i Teckomatorp.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Syftet med att duscha Nordvietnam med Agent Orange var att avlöva djungeln. På så vis skulle man lättare kunde bomba byar – och förgifta odlingar – där gerillasoldater och andra levde sina liv.

Närmare fem miljoner människor utsattes för giftduscharna. 400 000 beräknas ha dött. Minst 150 000 barn har fötts med missbildningar.

Jag tänker på detta när jag hör Donald Trump tala om eld och raseri. Eld och raseri ska, enligt den amerikanske presidenten, ske i en omfattning ”som världen aldrig tidigare skådat”.

Världen har skådat en hel del. USA har stått för en icke obetydlig del. Och det är väl i relation till denna som Donald Trump uttalar sig.

Den hittills värsta elden, och det hittills värsta amerikanska raseriet, drabbade människor i Hiroshima och Nagasaki. För Hiroshimas del den 6 augusti 1945.

Hiroshima var en av få större japanska städer som ännu inte bombats. Visserligen hade man matbrist, men de flesta hade möjlighet att äta lite frukost. Skolorna fanns kvar. Sjukhusen likaså.

Ännu klockan 8.10 förberedde sig många av Hiroshimas invånare för att gå till skolan eller jobbet. Fem minuter senare släppte bombplanet sin last mitt över hjärtat av staden.

Inom några ögonblick hade 140 000 män, kvinnor och barn avrättats. Brunnit upp. Skolorna fanns inte kvar. Inte sjukhusen heller. Det är så kärnvapen fungerar.

Några dagar senare var det dags för Nagasakis innevånare att drabbas eld och raseri. Måtte inte fler sådana massavrättningar ske vare sig i Guam, Pyongyang eller någon annanstans.

Men vad ska man tro? Kim Jong-Un vill leva i en bubbla från vilken hela världen ser hotande ut. Och för ganska precis ett år sedan berättade Joe Scarborough, som varit republikansk kongressledamot, för tv-bolaget MSNBC att Donald Trump tre gånger under ett timslångt samtal med en rådgivare frågat varför man inte kan använda kärnvapnen när man ändå har dem. 

Det är väl den frågan Donald Trump ännu ställer sig. Liksom Kim Jong-Un. Den senare kan dessutom, likt ett barn i en sandlåda, ställa frågan: Varför får de ha, men inte vi? Och som rodnande föräldrar har vi undflyende svar.

Under kalla kriget – då många av oss gick med en malande oro över att kärnvapenkrig skulle bryta ut – hanterades frågan av jämförelsevis stabila ledare. I dag handlar det snarare om män med pubertala anlag, som i vuxet format gränsar till galenskap. Män som dessutom, av inrikespolitiska skäl, behöver måla upp en omvärld med fiender som hotar.

Vi som var naiva nog, när kalla kriget var över, att tro att kärnvapenhotet var övervunnet hade fel. Vi förstod inte att dåliga ledare behöver måla upp fiendebilder för att motivera sin egen ställning. Vi anade inte ens att världen skulle få ledare som Donald Trump och behålla sådana som Kim Jong-Un.

Många av oss trodde att världens militärutgifter skulle sjunka steg för steg. Inte öka igen. Inte kunde vi ana att Sverige skulle delta i upprustningsspiralen. Eller skriva värdlandsavtal med ett ännu existerande Nato och därmed tappa sin roll som medlare om konflikter ändå skulle uppstå.

Det är tragikomiskt. När Sverige, som var det första västland som öppnade ambassad i Nordkorea och som därefter har haft hyggliga diplomatiska förbindelser, som mest skulle kunnat spela en avgörande roll som samtalspartner, som medlare, så har svenska regeringar minskat vikten av det kortet.

Eld och raseri. Bomberna över Hiroshima och Nagasaki innebar inte bara ögonblicklig avrättning av hundratusentals människor. Det fick långvariga följder. Precis som hormoslyret fick långvariga följder. I mänskligt lidande. Och i form av praktisk sanering.

Saneringen efter produktionen av hormoslyr i Teckomatorp väntas vara klar 2022. Då vet vi om världen behöver saneras efter de pubertala ledare som nu styr USA och Nordkorea.