Tony Judt ställde viktigaste frågan

Ett bra sätt att medvetandegöra sig om vad alliansregeringen håller på med är att läsa Tony Judts bok Illa far landet. Jag kände Tony Judt, han inbjöd mig till ett symposium om andra världskriget i New York där han var professor i historia vid New Yorks universitet. När jag frågade honom varför han inbjudit just mig, som enda representant för Sverige, att tala om världskriget svarade han med den största komplimang jag tror jag fått: ”Du var den enda dissident jag kunde hitta.” Klart man faller för en sådan man. Han menade förstås oliktänkande när det gäller kriget. Men att jag skriver om hans bok beror inte på vänskapskorruption, den har fått lysande kritik runtom i världen. Och Tony Judt är död. Han dog förra året, 62 år ung, i den obarmhärtiga sjukdomen ALS.
Medan han låg och dog och förlorade funktion efter funktion ägnade han nätterna åt att ”skriva” inuti sitt eget huvud. På dagarna fick han hjälp av studenter och vänner att teckna ner sina tankar. Illa far landet blev hans testamente. En nästan oslagbart beläst man, född i London, av judisk härkomst, som rest i hela världen och talade massor av språk, till och med tjeckiska. Han var med om ”allt”, som tonåring var han sionist och tillbringade somrarna på kibbutz, med drömmen om ett nytt sätt att leva, men från den botades han rejält efter några år. När han studerade i Cambridge drogs han med i 68-revolterna och for till Paris. Sedan ägnade han sig åt Polens och Tjeckoslovakiens dissidenter, var god vän med Václav Havel och så vidare.
Sett allt, träffat alla och läst allt, skulle man kunna säga. Och vad skriver en sådan man när han vet att han ska dö och vill använda sina kunskaper och sin uppnådda livsvisdom för att tala med eftervärlden? Vad blir hans politiska testamente?
    
Jo han menar att ”lösningen” för världen redan finns och har prövats, men nu är på väg att överges. Han är helt enkelt den mest brinnande sociala demokrat jag någonsin träffat på. Med socialdemokrati menar han Roosevelts ”New Deal” och Clement Attlees Storbritannien och socialdemokratin i Skandinavien, det förra Sverige används ofta och för det mesta som eftersträvansvärt exempel. Han har ingenting till övers för dagens vacklande socialdemokrater. Det är grundidén, med Maynard Keynes som ekonomisk förtänkare, som han tror skulle kunna rädda världen: blandekonomi, låt företagarna blomstra, men beskatta alla progressivt, reglera ekonomin enligt Keynes och Adam Smith, absolut ingen planhushållning, låt visst vara privat, annat kooperativt, annat kommunalt eller statligt: järnvägar, skolor, sjukhus, vård och omsorg och det kommunala trafiknätet är sådant som absolut inte bör privatiseras – han ger massor av avskräckande exempel från hela världen. ”En fri marknad är en paradox. Om staten inte ingriper kommer andra halvpolitiska organisationer som monopolföretag, truster och fackföreningar att göra det och reducera marknadens frihet till fiktion.”

Han har ett briljant resonemang om vad privatiseringarna betyder; hur staten plötsligt representeras av en girig, privat profitör och vad det innebär av otrygghet som leder till kollektiv skräck. Han påpekar också att försvaret för att politikerna pumpade in skattepengar i bankerna under finanskrisen var att de påstod att dessa var ”too big to fail” – för stora för att tillåtas gå under, men att detta gäller allt under privatiseringsvanvettet: järnvägar, sjukhus och skolor till exempel. De kan inte tillåtas gå i konkurs; så fort de knäar på grund av sina besparingar och sin vinsthunger måste allmänheten, det vill säga våra skattepengar rädda dem.
Det Tony Judt föraktar allra mest är vår tids kryperi för rikedomen, helgonförklaringen av bankirer, mäklare, aktiehandlare och nyrika. Livets mening påstås idag vara att bli rik och en regering à la den nuvarande svenska är till för att underlätta detta mål. Han anser att de som sitter vid makten förlorat herraväldet till krafter som ligger utanför deras kontroll och att vad vi ser nu är en blind anstormning för att demolera landvinningarna från 1900-talet, att politiker, också de som kallar sig socialdemokrater, hänsynslöst tillåter att moraliska krav sätts åsido till förmån för privat vinning. Sådana som Reagan och Thatcher (och Fredrik Reinfeldt) förväxlar frihet att tjäna pengar med frihet, vilket leder till ojämlikhet, fattigdom och cynism. Dessa politiker, skriver han, ”känner stolthet över att vara tillräckligt hårda för att tillfoga andra smärta”. En bra beskrivning av dagens alliansregering! Jag skäms för dem, men själva är de stolta över plågor de åsamkat de mest utsatta.
    
En gång var Tony Judt marxist och han gillade fortfarande Marx när han tänkte på att ”det aldrig skulle ha fallit Marx in att orättvisor skulle kunna upphävas på fredlig väg.” Det var på 1800-talet inte möjligt att ens tänka sig. Men, menar Judt, det är exakt det socialdemokratierna efter andra världskriget gjorde, strävade efter att upphäva orättvisor på demokratisk och fredlig väg, det är därför han föredrar dem, framför alla andra, efter utflykter i sionism, hardcore-marxism och erfarenheter av det avreglerade finansväldet i USA och i det postsovjetiska öst.
Frågan Judt försöker besvara är William Beveridges: ”Vilka villkor är det som gör livet värt att leva för alla människor?” Och Judts svar liknar till formen det Kurt Tucholskys inbillat sjuka faster skrev i ett brev till författaren: ”kort före kremeringen tillskriver jag dig”. Skillnaden är att denna faster var hypokondrisk, medan Tony Judt är full av medkänsla och humor och verkligen döende.
Kort före sin död berättar han för oss att efter allt han sett och genomlevt blir svaret på Beveridges fråga: Den sociala demokratin.