Det vi kallar marxism är sedan länge en oerhört spretande tankeriktning. På många sätt har den i grunden påverkat all akademisk forskning, särskilt sedan 60-talet, men den har ofta också uttunnats till en mycket näringsfattig, kulturteoretisk soppa som med sin terminologi och sitt begrepp både är svårbegriplig för det stora flertalet och har mycket lite att säga om vilka problem som är påverkbara för en politisk aktivist. Samtidigt har marxismen ofta lyckats inkorporera såväl feminism som ekofilosofi på ett sätt som andra idétraditioner, liberalism eller konservatism, överhuvudtaget inte förmått göra.
Den marxistiska hållningen hävdar alltid detta med emfas; för att förstå ett samhälle måste vi alltid utgå från de materiella omständigheterna. Denna skenbara självklarhet får enorma följder för hur ett samhälle betraktas. När det kastas sten mot polisbilar i ett utsatt område söker marxisten alltid efter de bakomliggande sociala och ekonomiska orsakerna. När ideologisk rasism väller in över ett samhälle är inte det moraliska fördömandet marxistens enda och viktigaste reaktion, utan analysen av de omständigheter som rasismen är ett symtom på.
Här går den djupa och bestående skillnaden mellan liberaler och konservativa å ena sidan och en marxistiskt orienterad vänster – orsak istället för symptom. Och det får konsekvenser för hur man exempelvis ser på bekämpandet av rasismen – att rasism i slutändan aldrig kan besegras enbart med antirasism. En marxistisk grundhållning får konsekvenser även för hur man som radikal kan och bör förhålla sig till partier. Partier är viktiga aktörer i politiken, ja, men de är i en avgörande mening inte heller något annat än speglingar av materiella omständigheter och maktrelationer. Dagens Centerpartiet har kunnat bli så egendomligt marknadsliberalt av det enkla skälet att småbönderna i dag är allt färre. Socialdemokratin velar om praktiskt taget allt eftersom den inte klarat av att hantera den ändrade sammansättningen av en numerärt lika stor arbetarklass som förr (färre industriarbetare, fler tjänstearbetare).
I den klassiska marxismen dånar ett stort moraliskt credo av ett helt annat slag än borgerligt moraliserande över exempelvis fattiga människors beteenden – arbetsvärdeläran. Den säger att en varas värde i sista hand alltid avgörs av hur mycket mänskligt arbete som är nedlagt i den. Priser kan variera efter läget på marknaden, men i långa loppet avgör det mänskliga arbetet varu- och tjänsteproduktionens samhälleliga värde. Alla rikedomar, all kapitalackumulation har sitt ursprung i lönearbetarnas slit. Det är därför en marxistiskt påverkad person eller politiker aldrig kan beundra superrika entreprenörer eller aktieägare: deras rikedomar har inte arbetats samman av dem. Och varje gång en finanskrasch sopar bort miljarder och åter miljarder dollar från börserna syns det nakna skelettet i samhället.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Genom arbetsvärdeläran inser en marxist snabbt vilken funktion massarbetslöshet har i systemet: att hålla löner nere och vinster uppe. Arbetsvärdeläran leder till slutsatsen att de arbetslösa och marginaliserade aldrig är problemen, utan arbetslösheten och den makt som finns i centrum. Att korta arbetstiden och dela på det nödvändiga arbetet blir en självklarhet.
Genom alla de förvandlingar denna marxism genomgått behåller den sin systemkritiska horisont. Den säger att kapitalismen inte är evig, att den har en historia och att den förr eller senare kommer att ersättas av något annat system, även om det kan ta sekler. Den klassiska marxismens grundmisstag var förmodligen en apokalyptisk förväntan på att kapitalismens sammanbrott ständigt väntade runt hörnet; från Karl Marx till Rosa Luxemburg missade marxisterna kapitalismens och teknologins enorma förmåga till förnyelse.
De europeiska socialdemokratiska partierna var en gång på djupet påverkade av marxismen. ”Min kontakt med marxismen hade ökat mina anspråk på socialdemokratin”, konstaterade en gång Tage Erlander i sina memoarer. Så länge det i europeisk arbetarrörelse fanns en marxistisk impuls var den också beredd att på ett helt annat sätt utmana den bestående ordningen. Det går att hävda att de sociala rörelser som europeisk socialdemokrati och vänster skapade under loppet av 1900-talet fungerade som en arena för dessa marxistiska impulser. Via partier och fackföreningar inympades ett avgörande mått radikal marxism i det allmänna politiska livet.
Det går inte utan marxism. Det är den tankeströmning som ingen politisk rörelse kan klara sig utan och det gäller även de reformistiskt lagda rörelserna och partierna. Den måste finnas där för att urskilja det kapitalistiska systemet och för att leverera den grundläggande moraliska idén om att världens rikedomar inte har något annat ursprung än de arbetande människorna själva.
