Swartz slogs för vår skull

Till skillnad från Jobs, Zuckerberg och Gates använde Aaron Swartz sina talanger till det allmänna bästa och struntade fullständigt i att göra pengar.

Fredagen den 14:e januari 2013 tog den unga hackeraktivisten Aaron Swartz livet av sig i sin lägenhet i New York, endast 26 år gammal, några veckor innan rättegången mot honom skulle starta. Hans ”brott” skulle ha kunnat innebära 35 års fängelse och en miljon dollar i böter. Aaron var en ljuvlig människa. 14 år gammal var han redan ett datorgeni. Men till skillnad från Jobs, Zuckerberg och Gates använde han sina talanger till det allmänna bästa och struntade fullständigt i att göra pengar. Han kunde ha varit miljardär; istället använde han sin begåvning för att göra världen lite bättre.

I Chicago sitter Jeremy Hammond, 27 år, som kallas ”elektronikens Robin Hood” sen tio månader i fängelse utan rättegång; han riskerar livstid, säger man. I en annan cell i USA sitter Bradley Manning, 25 år, mannen som anses ha läckt den fasansfulla videon av de amerikanska helikoptermorden i Bagdad och annat hemligt material till Wikileaks. Han har nu varit fängslad i över tre år utan rättegång och behandlats så illa av militären att en domare beslutat att man ska dra av 900 dagar från hans eventuella straff. Konservativa krafter yrkar på att han ska dömas till döden. På Ecuadors ambassad i London uppehåller sig Julian Assange, grundaren av Wikileaks på flykt undan utlämning till Sverige.

Aaron Swartz, vars insatser är så många att de inte går att räkna upp, Aavaz, Reddit bland allt annat (hans föreläsningar finns på nätet) hade hackat sig in på JSTOR och gjort mängder av forskningsmaterial tillgängligt för alla; enligt tanken att forskningsresultat från amerikanska universitet och college tillhör allmänheten. De ska inte till hög kostnad endast vara tillgängliga för dem som har råd, de är allas egendom, finansierade som de oftast är av det allmänna. För detta beundransvärda tilltag riskerade Swartz alltså 35 års fängelse och drakoniska böter. Och nu har han hängt sig. Jeremy Hammond hackade sig in på Strategic Forecasting, en privat och global underrättelsetjänst. Han gjorde också en massa kontokortsuppgifter tillgängliga enligt idén att man ska ta lite från de rika för att finansiera aktivism. För detta riskerar han livstid. Han har, säger hans mamma, 167 i IQ, intelligenskvot, han är, säger hon ett geni men besitter tyvärr inte visdom. Inte det?

De här aktivisterna leder en avant garde-strid, som handlar om vår framtid, om nätets möjligheter att tjäna allmänheten och demokratin istället för att bli ännu ett verktyg i maktens och kapitalets tjänst. De slåss – för vår skull – om makten över nätet. Jag fattar inte alla deras aktioner men det skulle inte falla mig in att fördöma dem. Jag har levt tillräckligt länge för att se att det som gestaltas som ”brott” i dag ofta visar sig ha varit absolut nödvändiga tilltag för att förändra världen till det bättre i morgon. ”Like”. Och ingen av dem, inte en enda, sysslar med våld. Det handlar om civil, elektronisk olydnad. Makten däremot verkar ta till vilka medel som helst för att stoppa dem. Och etablerade medier, går med på att gestalta dessa icke-våldsamma frihetskämpar som kriminella. Wikileaks var ett stort hot mot den etablerade journalistiken; de tydliggjorde en hel värld av medietystnad, av etablerade mediers pakt med makten, vilket journalister, som lever med idén att de speglar verkligheten och granskar makten har svårt att förlåta Wikileaks. Journalistikens svek blev alltför uppenbart. ”Rör inte min livslögn!”

Det finns få känsligare ämnen inom svensk vänster eller feminism än Julian Assange. Idén tycks vara att eftersom han är anklagad för sexuella övergrepp i Sverige ska man över huvud taget inte ställa sig på hans sida i andra frågor; han är körd över hela linjen. Så tycker inte jag. När jag läser om de två svenskarna, som under mycket oklara omständigheter utlämnats till USA från Djibouti tycker jag att Assanges rädsla för att komma till Sverige och hederligt ställa upp på en rättmätig undersökning av anklagelserna om vad han gjort sig skyldig till förvandlas från paranoia till begriplig. Spottet och späet från svenska medier blir  obehagliga; deras idé tycks ännu vara att ”Sverige är annorlunda”. Men om man betraktar vad makten är beredd att tillfoga Jeremy Hammond och Bradley Manning, vad de tänkte sig göra med Aaron Swartz innan han hängde sig, hur FBI köpte nätaktivisten Sabu, hans rätta namn är Hector Xavier Monsegur, som var rädd för det hemska straff som väntade honom och istället gick med på att bli informatör och skvallra, vilket ledde till att sex nätaktivister arresterades, bland dem Jeremy Hammond och när man känner till Carl Bildts nära band till USA (vi har världens hittills enda, i en demokratisk stat, privatiserad utrikespolitik) kan man inte längre förvåna sig.

Jag skulle inte heller ha rest till Sverige om jag vore Julian Assange och misstänkte att jag skulle bli utlämnad till USA där människor, utan att många i världen klagar, blir utsatta för svåra rättsövergrepp därför att de är nätaktivister. Aaron Swartz påminner mig om Jan Palach, 20 år, som brände sig till döds i protest mot den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1989 eller Mohamed Bouazizi, 28 år, i Tunisien som tog livet av sig därför att övermakten förödmjukat honom bortom varje gräns. Aarons professor på Harvard respekterade sin elev enormt och skriver att han nu är en ikon. Förr hette det martyr. Strunt samma vad det heter; jag kommer inte att glömma Aaron Swartz och försöka verka i hans anda.