Den mexikanskfödda städerskan har städat mitt hotellrum och jag ser att hon hittat dricksen jag lämnade på bordet. Jag frågade henne häromdagen vad hon tyckte om Obamas tal och på extremt bruten engelska gav hon sitt entusiastiska bifall. Hon kan vara en av de miljoner människor i USA som saknar papper och är där illegalt, trots att de arbetar och ofta har barn som är amerikanska medborgare. Många av dem har gått omkring ett halvt liv, vettskrämda för att när som helst bli deporterade.
I San Francisco pratade jag med en kvinna som varit i landet i trettio år och fortfarande inte hade något green card, alltså permanent uppehållstillstånd. Hennes barn var nu högutbildade. Hon hade demonstrerat mot deportationerna och – som hundratusentals andra latinos – skrivit massor av brev till presidenten för att immigrationslagarna ska förändras. För det var vad Obama lovade för rätt länge sedan utan att någonting har hänt.
Men så i förra veckan höll han sitt femton minuter långa, eller snarare rätt korta, tal till nationen. Nu betalade han – som det hetat i amerikanska medier – av sin skuld till alla latinos. Och talet var medryckande: Vi är ett land av immigranter, slog han fast. Vi har alla en gång varit främlingar. Och jag måste säga att det nog var det bästa Obama-talet hittills sedan den där entusiasmerande tiden 2008 när han valdes till president och alla hade sådana förhoppningar på honom: Äntligen skulle det andra Amerika träda fram.
Det gjorde det ju inte. Snarare fick vi se hur det första Amerika gick till våldsam attack mot Obama och i synnerhet den sjukförsäkringsreform han föreslog. Idag är de flesta progressiva människor naturligtvis besvikna på presidenten. Han drog tillbaka trupper från Irak, ja, men lanserade istället i full skala det nya drönarkriget som strider både mot folkrätt och krigslagar. På det sociala området har i stort sett ingenting viktigt, förutom en kraftigt urvattnad Obamacare, drivits igenom.
På sätt och vis utgör Obamas presidenttid en slags amerikansk tragedi. Känslan är stark av att det helt enkelt inte går att föra något som ens avlägset liknar en progressiv politik där klyftor jämnas ut och den sociala tryggheten gynnas. USA är genomchauvinistiskt. Religiositet och patriotism hemsöker landet och den politiska offentligheten saknar ofta all rationalitet.
Det är svårt att glömma den kväll då Obama i tv triumfatoriskt meddelade världen att Usama bin Laden skjutits i Pakistan av amerikanska soldater – och folk strömmade ut på Times Square i New York för att fira detta egentligen statsterroristiska dödande. Samma amerikanska högermedier som nyss förfasade sig över hurrande palestinier i Gaza efter att terrorister i ett fruktansvärt illdåd mördade fredliga synagogebesökare – uppvisar precis samma patriotiska stil när USA hävdar sin (o)rätt i världen.
En kanal som Fox News är i dessa dagar knappast något annat än ett permanent, intensivt och primitivt drev mot Obama och hans administration. I O'Reillys tv-show utbrister O'Reilly själv: ”Is Obama a bad person?” och kräver ett entydigt ”ja” från alla paneldeltagare.
Men USA kommer att förändras. Den växande befolkningsgruppen av latinos förändrar sakta men säkert landet. Det är bland dessa arbetarklassgrupper som viljan att organisera sig fackligt är starkast. Och inte bara det: jag har varit på flera demonstrationer där immigranter protesterat mot deportationerna. När jag i Chicago pratade med demonstranter märkte jag att politiska ord som nästan är omöjliga att uttala bland ”vanliga” amerikanare – till exempel socialism eller klassamhälle – inte skrämmer någon. De kommer från länder i Sydamerika där det finns andra politiska traditioner. Få vanliga amerikaner vet vem Che Guevara är. Papperslösa immigranter från Latinamerika vet det oftare.
Den amerikanska arbetarrörelsen var i början av förra seklet på god väg att växa sig stark, men slogs brutalt ner. Motsättningar mellan olika etniska grupper exploaterades av de stora företagen. Faktum är att svenskar inte var särskilt väl sedda för ett sekel sedan; de ansågs bråkiga och förslummade. När Joe Hill anklagades för mord i Salt Lake City trodde han själv att han misstänkliggjordes av press och åklagare inte bara för att han var en fackföreningsman utan också för att han var svensk.
I praktiskt taget varenda amerikansk stad finns något minne av blodiga sammanstötningar mellan polisen/nationalgardet och strejkande arbetare. Men det är svaga, svaga minnen. I Salt Lake City, där jag skriver det här, föddes en av USA:s största arbetarledare, Big Bill Haywood – men knappt en käft har hört talas om honom utanför de små radikala bokaffärerna, caféerna eller fackföreningskontoren.
Det republikanska partiet är i hög grad fortfarande kapat av Tea Party-rörelsen, samtidigt som den fackliga rörelsen är för svag för att driva demokraterna åt vänster. Och utan en fackföreningsrörelse som på allvar driver frågorna om klassutjämning fokuseras allt tänkande på raskonflikter.
Men tiden går. Städerskorna på det här hotellet kommer att förändra Amerika.
