Ledare. Göran Greider.

2017-04-10 15:00

Söndagen då konservatismen stärktes

Det är inte det att jag motsätter mig fler polisära åtgärder för att stoppa terror. Men vad sker med oss när vi slutar att tala om växande ojämlikhet och segregation när vi diskuterar terrorverksamhet?

Söndag eftermiddag. Jag letar fram de ord som jag försökte knacka ner på kvällen den 11 september 2001. Jag satt då på Dala-Demokratens redaktion i Falun i färd med att skriva en artikel om en speedwaytävling när en sportjournalist kom inrusande och sa att jag måste se på TV:n vad som händer: Ett plan har flugit rakt in i World Trade Center. Jag trodde först han skojade. Sedan stod det snabbt klart vad som hänt: Terrorn hade med full kraft anlänt till New York. Det var naturligtvis en försiktig artikel jag skrev den kvällen, full av sorg över alla oskyldiga offer för detta vanvettsdåd.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Men jag skrev också detta: ”Vad kan vi nu frukta? För det första är risken överhängande att USA försöker sig på vedergällningsaktioner som försätter världen i än större osäkerhet. Den amerikanske presidenten kommer att tillbringa de närmaste veckorna under ett växande tryck från miljoner amerikanska medborgare som känner sig rädda, kränkta, ofta hatiska.”

Och så blev det. Den amerikanska börsen störtdök efter terrordådet, men inte alla aktier föll: Krigsaktierna steg. Under åren som följde lyfte stridsplanen mot Afghanistan och Irak och världen skulle förändras för alltid. När Irak kollapsade så steg, ur det helvete på jorden som frambesvärjts, terrorgrupper fram som tidigare inte funnits där. Islamska staten föddes praktiskt taget ur sunnimuslimska officerares frustration över en misshandlad nation. Den folkrättsvidriga invasionen av Irak är moder till mycket av den terror som sedan många år hemsöker världen.

Tiden från den 11 september till idag utgör en lång kedja av politiska beslut som urholkat de medborgerliga rättigheterna: Vi fick The Patriot Act i USA och antiterrorlagar i EU som snabbt övertogs av Sverige; vi fick Guantanamo och i Sverige utvisningar av egyptiska medborgare till tortyr i hemlandet. Vi fick i land efter land hårdare lagar mot terror som ofta använts för att trycka ner inhemsk opposition.

Åren just före hösten 2001 såg det ofta ut som om västvärlden var på väg in i en ny vänstervåg, med stora demonstrationer mot den globala kapitalismen och bildandet av Attacrörelsen. Under loppet av en höst slogs detta sönder. En konservativ tryckvåg gick genom världen.

I fredags nådde så terrorn Stockholm. Tiden stannade till. Som många andra satt jag den eftermiddagen i telefon för att få tag på nära och kära. Jag följde nyhetsrapporteringen och fick snabbt intrycket att polisen skötte det hela exemplariskt. Samma känsla fick jag av politikerna när de trädde fram – de var försiktiga, de betonade att det viktiga nu är att hålla samman och inte bråka i onödan. Till och med Sverigedemokraternas ledning höll sig i schack, fastän man anade att de väntade på att kunna exploatera detta terrordåd för sina egna syften. Och den sansade tonen fortsatte under lördagen, för att kulminera i den enorma kärleksmanifestationen på Sergels torg under söndagen.

Sedan gick söndagens timmar. Något annat förnams i luften. Stefan Löfven höll ett försenat tal på S-kongressen stående framför en svensk flagga. Tonfallen i talet skrämde mig. Jag råkade först se en översättning till engelska av talet där han sa: ”We will hunt these killers down with the collective force of the Swedish democracy.” På kvällen anlände jag till SVT:s Agenda. Där höll jag knappt på att komma in eftersom jag glömt plånboken med ID-kort hemma. I väntrummet utanför studion trängdes politiker, terrorexperter, Säpovakter. Känslan jag fick var att de nu stod där redo att hugga in på det väntande bytet: En orolig opinion.

Och så blev det. Ygeman, Lööf, Kinberg Batra och Åkesson stod runt ett studiobord och pressades av programledaren på vad som nu kan göras. Och insatserna steg. Det talades om nya hårdare terrorlagar och Åkesson och Kinberg Batra fyllde i med kritik av att landet är för dåligt på att utvisa asylsökande som fått avslag. Jag upplevde det nästan som symboliskt att varken Vänsterpartiet eller Miljöpartiet av någon orsak inte var med i debatten.

Under loppet av några minuter stärktes en redan djupnande konservativ agenda i svensk politik. Plötsligt hördes ingenting om att terrorn också har en grogrund i alltmer ojämlika, segregerade samhällen. Känslomässigt slungades jag tillbaka i den där känslan jag haft precis efter terrordådet på Manhattan den 11 september 2001.

Det är inte det att jag motsätter mig fler polisära åtgärder för att stoppa terror. Arbetet mot våldsbejakande terrorism har uppenbart stora brister. Polisen skulle behöva mer resurser, särskilt i utsatta områden. Men två väldiga frågor lyste den där kvällen med sin frånvaro: Vad händer när vi tar små, små steg ut ur det öppna samhället och istället enbart koncentrerar oss på den andra halvan i Karl Poppers berömda boktitel: ”Det öppna samhället och dess fiender”. Och vad sker med oss när vi slutar att tala om växande ojämlikhet och segregation när vi diskuterar terrorverksamhet?

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.