Ledare: S och MP tar inte folks oro på allvar

Nej, nu hittade jag bara på. 

Regeringen har inte kallat till något krismöte. Men det borde den göra om man ska lyssna till svenska folket. Enligt Som-institutets årliga undersökning över vad som oroar oss allra mest är det sammantaget klimatförändringar som toppar listan.

Oron är befogad. Konsekvenserna av klimatförändringarna är högst påtagliga. På grund av varmare somrar och torrare vintrar är grundvattennivåerna nu så låga att svår torka hotar stora delar av Sverige. Vi kommer att behöva agera sparsamt med vattnet genom att duscha mindre och låta bli att vattna gräsmattan. I värsta fall kommer skördarna drabbas.

I södra Europa har odlingarna skadats av kyla och regn och i norr riskerar i stället jordbruket att drabbas av torka.

Men från Rosenbad hörs det inga lugnande ord till allmänheten, inga krismöten syns till, inga kraftiga åtgärdspaket läggs fram.

Det brukar raljeras över att politiker numera tävlar i att ”ta människors oro på allvar”. Bortsett från det ohöljt populistiska i det, så stämmer det inte ens. Uppenbarligen är det bara viss oro som ska tas på allvar. Oro för flyktinginvandring, oro för (invandrares) brottslighet, oro för papperslösa.

Kort sagt: extremhögerns oro.

Väljare som hoppats på att i alla fall Miljöpartiet skulle ta oron för klimatet och miljön på allvar har blivit svikna. MP har accepterat Förbifart Stockholm, Bromma flygplats, förlorat striden om Vattenfalls kolgruvor i Tyskland och nu senast också backat i kärnkraftsfrågan.

Egentligen är det sorgligt att regeringen inte tänker långsiktigt genom att kombinera klimat och säkerhet. Allt fler säkerhetspolitiska experter talar om ”klimatrelaterade problem” som en katalysator för kris och krig.

I Syrien ledde den extrema torkan mellan år 2005 och 2010 till att en och en halv miljon människor lämnade landsbygden och sina jordbruk och flyttade till städernas utkanter. Det tillsammans med korruption, extrema klassklyftor och ojämlikhet mellan stad och land eldade på upproren år 2011.

Klimatet blottar också vårt ömsesidiga beroende av varandra. Om alla skulle leva som vi gjorde i Sverige skulle vi behöva ytterligare fyra jordklot. Allt vi gör här i västvärlden – vad vi handlar, äter och hur vi reser – lämnar ekologiska ”fotavtryck”. Baksidan av vår konsumtion hamnar i knäet på fattigare länder.

Våra H&M-kläder, elektronikapparater och Ikea-möbler tillverkas och fraktas omkring av människor som tjänar betydligt sämre än vad vi själva gör. Vår konsumtion förutsätter att andra har det sämre, arbetar längre dagar för lägre löner. Och tar smällen när havsnivån stiger eller öknarna breder ut sig.

Samtidigt stänger vi igen dörren för de arbetare som vill söka sig bort från ojämlikhet, närmare rikedomarna. Innerst inne vet vi att vår livsstil förutsätter deras fattigdom. Men vi är inte beredda att dela med oss. Våra regeringar, även de ledda av arbetarrörelsen, bygger murar mot sina fattiga kamrater.  

Skygglapparna är förödande. Ökande klyftor, ekonomiska kriser, global uppvärmning, krig och konflikt går hand i hand.  

Den som vill skapa stabilitet i världen måste söka svar bortom polis, gränskontroller och militärer. Innerst inne vet vi svenskar det här. Jag tror att det är det som darrar i kärnan av vår oro för klimatet. Frågan är varför ingen politiker vågar hörsamma det som får flest av oss att ligga vakna om nätterna.