BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det har kommit att kallas renovräkningar, att folk tvingas flytta på grund av att renoveringar gör bostaden för dyr. Det handlar alltså inte om att man inte har betalat hyra eller brutit upp golvet i lägenheten för att odla morötter eller på något annat sätt misskött sig. Det är människor som blir indirekt vräkta när de inte längre har råd att betala.

Det är ett särskilt lömskt knep som får allvarliga konsekvenser. I en SR-dokumentär som sändes förra veckan berättade hyresgäster som står inför stundande hyreshöjningar om oron, att behöva flytta men snart flytta igen, när hyrorna höjs på nästa ställe. Att förlora sin bostad innebär naturligtvis en psykisk press. Särskilt i dessa tider av akut bostadsbrist.

Vart ska folk ta vägen?

Denna tendens av att rusta upp bostadsområdena och höja hyrorna så att folk tvingas flytta beskrev Friedrich Engels redan 1873. Han påpekade att det är inte bara människorna som flyttar. Det är hela problemet som flyttas. Människor som inte är tillräckligt köpstarka trängs ut mot staden periferi. I Uppsala är det påtagligt. Bostadsområden som Gränby, Kvarngärdet och Eriksberg blir mer attraktiva i takt med att staden växer. I dessa tre bostadsområden har eller riskerar hyrorna kraftiga höjningar. Det som förut låg i utkanten kommer närmare centrum och plötsligt finns det en hacka stålar att tjäna.

I stadsplaneringen har ”den blandande staden” varit på tapeten ett tag. Man ska blanda hyresrätter och bostadsrätter med butikslokaler. I verkligheten gentrifieras våra städer. En segregation mellan stadsdelar, en segregation mellan land och stad. En påtaglig sortering av människor, där vissa får plats och andra inte.

Var ska folk ta vägen? Det är inte en fråga som fastighetsägarna ämnar svara på. Problemet kommer inte lösas av dem. Fastighetsägarna är inte särskilt onda typer, utan de gör vad som ger mest vinst. Det är inte deras privatmoraliska problem, det är ett systemfel, men det vore önskvärt om de kunde stå för att de följer en profitmaximerande logik istället för att säg saker som ”vi följer hyresgästernas önskemål”.

Likafullt är frågan berättigad. Bostadsfrågan är en brännande politisk fråga eftersom den handlar om allas rätt till bostad kontra fastighetskapitalets ”rätt” till så hög vinst som möjligt. Politikerna visar en beklämmande flathet inför problemet. De mumlar om kostnader och att det är ett allvarligt problem som måste lösas, kanske genom avgiftsbelagda bostadsköer eller att ”göra det mer attraktivt att bygga” så att fastighetskapitalet kan vara så snälla och eventuellt bygga litegrann. Men det är inte att lösa problemet. Det är att flytta runt problem, att flytta runt människor.

Det är inte hyresgästerna som ska betala för renoveringarna. Det har de redan gjort, månad efter månad, år efter år. Det borde inte vara särskilt kontroversiellt att hävda att hyresgästerna själva ska bestämma och ha inflytande över renoveringarna. Det torde vara de som bor som har störst insikt i vad som bör göras. De som bor i områden som har blivit utsatta för hyreshöjningarna har gjort motstånd.

På Pennygången i Göteborg aviserade bostadsägarna Stena Fastigheter en hyreshöjning med över 60 procent. Men uppmärksamheten som dessa höjningar fick gjorde att de backade och hyran höjdes istället med 14 procent.

Så låt oss tilldra oss uppmärksamhet. Låt oss tjata om rätten till bostad. Låt oss ständigt påpeka att det inte är värdigt att tvinga folk att flytta. Alla ska kunna bo kvar. Det är slutdiskuterat.