Pressens fria fall

I London pågår en sanningskommission á la den i Sydafrika, men här gäller det medierna. Leveson Inquiry kallas den efter domaren som leder utfrågningarna. Den är föranledd av telefonavlyssningsskandalerna inom Murdochs medieimperium och handlar om mediernas ”kultur, praktik och etik”. Den borde, åtminstone ibland, toppa nyheterna också i Sverige, men här är det mycket tyst. Vad sägs om att 17 personer (chefredaktörer, journalister, pr-folk och detektiver) hittills arresterats i samband med skumrask och korruption i medievärlden? Många av de praktiker som brittisk media använder sig av och som nu ifrågasätts och fördöms används också av svenska medier; som att betala poliser och gangstrar för tips, som att använda sig av anonyma källor och som att försöka få oss att tro att Pressombudsmannen (PO) fungerar. Rupert Murdoch, som tills nyligen beundrades med skräckblandad fascination kallas nu maffiaboss; han har utövat ett veritabelt skräck- och utpressningsregemente i Storbritannien i kraft av sitt medieägande.

Här är några av vittnesmålen. De flesta som vittnar har själva gjort karriär inom pressen men hoppat av eller bytt yrke. Andra är medieoffer. Alastair Campbell gjorde karriär i slasktabloiderna och med det som merit blev han Tony Blairs presschef. Hans vittnesmål har väckt ilska, eftersom han som premiärministerns spindoktor fortsatte att manipulera medierna. Men nu har han alltså bytt synsätt. Campbell säger att journalistyrket är på utdöende när man sänkt sig till att använda vanligt folk som mediala handelsvaror och bedriver kändisjakt som den på Britney Spears när hon var klart störd. Ingen satte ner foten och sa att detta måste få ett slut. Ingen. Han säger att det inte finns någon transparens, ingen öppenhet om hur journalistiken egentligen praktiseras inne i mediehusen för att fylla tidningarna. Nyheter, påpekar Campbell, är bara nyheter om de är dåliga nyheter för någon, gärna politiker. Numera motsätter han sig anonyma källor som får fälla omdömen anonymt. Watergate var storartad journalistik, men idag sätter pressen prefixet ”gate” på skräpnyheter och får dem att låta viktiga. Fakta är inte längre viktiga, viktigt är att artikeln väcker uppmärksamhet. Om själva faktum visar sig vara fel, men nyheten slog, rycker man på axlarna åt faktafelet. (Tänk Juholts hyresersättning.) Tv-nyheter 24 timmar om dygnet har pressat ner alla medier till en bottennivå. Att pressen befinner sig i fritt fall beror på att den inte tycker att de måttstockar den dömer andra utifrån ska gälla dem själva.

Alla är överens om att Press Complaints Comission (PCC) – i Sverige Pressombudsmannen – är tandlös och värdelös, och inte borde vara finansierad av medierna själva. PO i Sverige är också finansierad av medierna. Avlyssningsskandalen anmäldes till PCC, som inte lyfte ett finger. Den största (kända) medieskandalen avfärdades av PCC, vilket säger något om dess bedömningsförmåga eller vilja att ta itu med övergrepp.

Nick Davies, ansedd grävande journalist på Guardian, säger att han inte längre tror på att medierna kan reglera sig själva. Apropå pr:s inverkan på medierna vittnar förre tabloidjournalisten Richard Peplatt att han under två år var på fyra semesterresor, alla bekostade av pr-firmor. Charlotte Church och hennes manager vittnar om att Rupert Murdoch erbjöd henne löfte om positiv press i USA, där hon ville göra karriär, om hon sjöng på hans bröllop när han gifte sig med Wendi Deng 1999. Church antog anbudet.

Avsky blandat med ”bra att det sägs rent ut” väckte förre News of the World-reportern Paul McMullans vittnesmål. McMullan ångrar ingenting. Han säger istället att han i 21 år invaderat människors privatliv och under hela denna tid har han inte träffat på någon som gjort något som helst gott. ”Privatliv är det utrymme dåliga människor behöver för att göra dåliga saker, ingen annan behöver privatliv. Privatliv är till för paedos, pedofiler.” Avlyssningen av människors mobiler betraktar han som skolgårdsbus. Det enda han ångrar är att han avslöjade att en kändis okända dotter levde på gatan och var prostituerad.

På detta sätt fortgår Leveson-förhören, i mina ögon ständigt hett nyhetsstoff. Medier i Storbritannien tar ännu ingen lärdom, några har istället försökt att med hjälp av hot få människor att inte vittna. Undantaget är Guardian, som var den tidning som avslöjade avlyssningsskandalen, trots hot och hån från mediekolleger, och som varje dag bevakar utfrågningarna. Pressens kris, som alltid skylls på internet är, inser man, också självförvållad. Tillslut sa Alastair Campbell något som antyder att han bytt maktbas och anslutit sig till en ny elit. Han menade att pressfriheten är en frihet som blivit så missbrukad att den knappast längre är en frihet värd att försvara.