Detta har hänt: Överallt krisar de traditionella socialdemokratiska partierna och inte bara dem. Även de gröna partierna står och stampar i leran, inte minst i Sverige, där kompromisser för att sitta kvar i regeringsställning tärt hårt. Så vidare värst går det heller inte för mer traditionella vänsterpartier. (I rättvisans namn genomgår även traditionella borgerliga partier svåra kriser.)
Det märkliga är ju att vår tids ödesfrågor – klimatkris och galopperande social ojämlikhet – för länge sedan borde injicerat ursinnig vitalitet i dessa röda och gröna partier. Varför har det inte skett? Det existerar ett brett missnöje med växande klyftor och handlingsförlamning när det gäller miljö och klimat. Men det kanaliseras inte in i de reellt existerande partierna.
Och värst av allt – när det sker utlöser det ofta jordskred av harm hos de etablissemang som sitter vid spakarna inom dessa partier. Brittiska Labourledaren Jeremy Corbyn kanske inte är den perfekte ledaren för Labour de närmaste tio åren. Men under hans korta tid i rampljuset har märkliga saker inträffat; han bars fram till ordförandesegern av en våg av entusiasm hos unga radikaler. När hans ledarskap ifrågasatts från alla etablerade håll ledde det till ytterligare medlemstillströmning – i dag är Labour sannolikt det medlemsstarkaste röda partiet i Europa.
Samma sak med Bernie Sanders häpnadsväckande primärvalskampanj i USA. Det var verkligen inte hans karisma som attraherade väljare, utan hans budskap. En slumrande gräsrotsrörelse fick syn på den där äldre mannen i sin vita kalufs och gillade budskapet, argumenten. Eliten inom det demokratiska partiet var dock inte förtjust. Den ville inte ha något störande inslag i marschen mot Washington.
Slumrar något liknande i Sverige? Jag tror det. I många år har jag ju rest runt i landet och ofta varit på till exempel lokala S-organisationers och arbetarkommuners möten. Ständigt blir jag lika förvånad över hur rik jordmånen är för ett betydligt mer radikalt budskap än det som S-ledningen har. Arbetstidsförkortning? Vanliga medlemmar gillar det. Medlemskap i Nato? Nej! Skattehöjningar? Ja. Och så vidare. På sådana möten är det aldrig något problem att uttala det ord som vi ännu inte hört Stefan Löfven eller Magdalena Andersson uttala; socialism.
Okej, som folkrörelse är socialdemokratin otroligt mycket svagare i dag än för bara en generation sedan. Men det går inte att komma ifrån att det finns tiotusentals medlemmar som är vitala, engagerade, och som speglar stämningar hos långt fler partilösa. Det finns helt enkelt en partiorganisation i S som inte ska underskattas, liksom det finns en sådan hos de gröna och Vänsterpartiet.
I förra veckan fick S en ny partisekreterare, Lena Rådström Baastad. Det var partiledningens verkställande utskott som rekommenderade henne och då blir det så (trots att det borde vara en kongress som tillsätter partisekreterare). Vad skulle ha inträffat om tre eller fyra kandidater till denna post fått ställa upp i en medlemsomröstning? Det vet jag inte. Men jag tror att vi då kunde ha fått bevittna något annat: en rörelse som också diskuterar idépolitik, systemkritik och överhuvudtaget längre perspektiv på politiken än enbart mandatperioder.
Jag vet inte mycket om örebroaren Lena Rådström Baastad. Det är inte det. Men hennes fokus när hon presenterade sig var enbart detta: Jag tänker vinna val! Jag är en valvinnare! Bra. Men för att vinna i en svår gren krävs det, i politiken som i idrotten, både bredd och topp. Och jag hörde henne inte säga ett ord om medlemmar på presskonferensen. Är inte det smått fantastiskt? Ingen kommentator hördes reagera på det. Kanske för att kommentariatet i grund och botten tänker som partiledningar?
Jag tror att den som inriktar hela sin tankeverksamhet på att vinna nästa val – hen kommer att förlora en epok. Hen glömmer att striden, i det långa loppet, måste stå om politikens hela agenda och för att förändra den räcker det inte med en hjärna; det krävs hundratusentals under lång tid. Det går att vinna ett val utan att förändra någon agenda, ja till och med förstärka rådande agenda.
Vänstern och arbetarrörelsen saknar kapital, medier och inflytande i näringslivet och har i slutändan bara en avgörande fördel gentemot borgerligheten: man är potentiellt många. Man kan i de flesta fall tala för en majoritet. En partisekreterares första uppgift bör vara att aktivera medlemmar.
