Det är något riktigt, riktigt lurt med detta.
2050… hmmm, ja Maersk kanske har små utsläpp då när ingen längre fraktar över världshaven eftersom ekonomi och klimat redan har havererat.
De få flygplan som överlever klimatkriserna kanske går på någon olja.
Och visst kommer de gigantiska murar som nationerna ska bygga kräva cement, men betydligt mindre än den infrastruktur vi bygger idag.
Ursäkta ironin.
Det är själva tidsaxeln som är helt fel här.
Vi har max 750 dagar kvar att skapa den där första omställningen som gör att utsläppen äntligen börjar sjunka.
Vi har max tio år på oss att kraftigt reducera utsläppen.
Vi har inte trettiotvå år på oss, vilket det fina årtalet 2050 faktiskt handlar om. Då är förmodligen alla de ägare och chefer som skjuter lösningarna ditåt döda själva. Då har metanet i tundran vandrat till luften, då har havet slutat fånga växthusgaserna, då har matjordarna blivit ännu tunnare av torka och det salta vattnet har gått upp över alla hamnar och gator. Då har klimatkrisen redan slagit sönder all ekonomi eftersom alla fossila investeringar har blivit värdelösa och det är väl bra för att hindra ännu mer dumheter men ingen börs och inget pensionssystem klarar den finanskris som något sådant skulle släppa lös.
Vad är det som inte riktigt går in i de stora företagens ledningsrum?
Vad är det de inte begriper av rapporterna?
Vad är det som gör att just de kan fortsätta att tro att just de ska få två generationer till på sig att ”lösa problemet”?
Tror de verkligen att det är en affärsförhandling med Moder jord vi håller på med?
Jag tycker det här är fascinerande. När man talar med kapitalplacerare och företagsledare (jag träffar en del) så pratar de alltid om att hantera risk. Att analysera framtiden. Att försöka ”hitta rätt”.
Och sen lägger man några hundra miljarder på mer fossil energi.
Som om just den risken inte kan diskuteras därför att någon annan (läs staten) måste lösa det där.
Jo, det är faktiskt så. De stora privata företagen räknar kallt med att staten ska lösa frågan.
Och kräver ”riktlinjer” eller ”regelverk” eller ”tydliga signaler” för att göra något som de faktiskt själva kan räkna ut genom en enkel googling på IPCC:s senaste rapport.
Det här smittar sen över på politiken. Nu sitter man i Polen och diskuterar klimatåtgärder som är en självklar massförstörelse. Det klarar inte Paris-avtalet och det klarar definitivt inte 1,5 graders-målet.
Men 2050… då ska…
Jag hade en diskussion med en företrädare för ”ansvarsfull omställning” som berättade att hen räknade med att få bort utsläppen från lastbilar på bara något år eftersom de skulle tankas ”fossilfritt”.
Hen blev lite ledsen när jag berättade att världens bioenergi aldrig kan ersätta oljan, det finns inte tillräckligt och dessutom är utsläppen från den ”rena lastbilen” faktiskt lika stora som från den smutsiga här och nu.
”Men på sikt växer det ju upp nya träd”.
Jo, om fyrtio år. Ja efter 2050. Alltså efter att det är försent.
Vad är det som gör att de som räknar på allt inte kan räkna tid?
Ja, det finns väl bara ett svar.
Antingen kan de inte räkna, vilket verkar orimligt.
Eller också sysslar det med samma sak som de har gjort sen 1990. Det vill säga i praktiken fortsätter de som om problemet inte finns här och nu.
Keynes, den dominerande nationalekonomen fram till nyliberalismen, är bland annat känd för det ironiska svaret på ekonomer som räknade utvecklingen ”på lång sikt”.
”På lång sikt är vi alla döda” sa han.
Det var ju fyndigt sagt och jag tror att man skrattade lite lätt i salarna när det där citerades vidare.
Men i dag är det där inte någon särskilt rolig replik.
För om Maersk och de andra storbolagen får styra klimatpolitiken blir det ju väldigt sant på ett sätt vi inte vill ska ske.
2050!
De årtalen är bara greenwash.
