Ledare. Göran Greider.

2017-11-08 03:00

Östlings osammanhängande tal, rakt ur rikedomen

Det är som om Leif Östling får en moralisk hjärtattack och därför inte kan hålla något sammanhängande tal, skriver Göran Greider.

Det blir för mycket: ena kvällen följer jag den hjärtsjuke före detta snickaren Daniel Blake
 när han kämpar för sitt liv och sin värdighet mot det brittiska klassamhället (i form av arbetsförmedlingen) för att till slut förlora. Han dör i en hjärtattack på en toalett, strax innan hans mål om rätten att bli sjukskriven ska upp till förhandling. Ken Loachs film får allt att stanna upp. I slutscenen läser hans kvinnliga väninna, som han försökt hjälpa så gott han förmår, på fattigmansbegravningen (klockan nio på morgonen är begrav- ningar billigare) upp det lilla tal Daniel Blake hade i fickan och som han hade tänkt läsa upp inför förvaltningsrätten:

”Jag är ingen klient, ingen kund, ingen som missbrukar välfärden. Jag är ingen smitare, snyltare, tiggare eller tjuv. Jag är inte ett nummer hos försäkringskassan eller ett blipp på en skärm. Jag har alltid betalat mina räkningar, har aldrig legat efter med ett öre och är stolt över det. Jag fjäskar inte men ser min nästa i ögonen och hjälper så gott jag kan. Jag tar inte emot och vill inte ha någon välgörenhet. Mitt namn är Daniel Blake. Jag är en människa, inte en hund. Som sådan kräver jag min rätt. Jag kräver att ni behandlar mig med respekt. Jag, Daniel Blake, är en medborgare, varken mer eller mindre.”


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Den europeiska fattigdomen har talat. Det borde vara självklart att ken Loachs film visas på alla bolagsstämmor och på alla ekonom- utbildningar västvärlden över. Det kommer naturligtvis aldrig att ske på den här sidan socialismen.

Jag såg filmen om Daniel Blake i lördags kväll. På söndagkvällen slog jag på tv:n för att se uppdrag Granskning om den så kallade para- disläckan, där den globala elitens skatteflykt skildras efter att nya dokument läckt från en juristbyrå. Svt:s reporter lyckades fånga Svenskt näringslivs ordförande Leif Östling just när han klev ner från ett podium efter att ha hållit ett anförande av något slag. Han fick frågan om sina bolag utomlands där han parkerat många miljoner för att slippa betala skatt. Så fort han får frågan så blir han uppenbart nervös, börjar tala ganska osammanhängande och får en lätt flackande blick. Plötsligt skrattar han liksom för att skratta bort frågorna och så får vi också höra honom svära – ”ja, för fan ...” – i något som liknar ett desperat försök till folklighet. Sedan säger han att han inte får ut någon välfärd för de skatter han betalar, som om han inte haft en barndom med skolgång, eller någonsin besökt ett sjukhus, eller åkt bil på en offentligt finansierad väg.

Det där är hans tal. Jag, Leif Östling. Det är osammanhängande, det saknar all moralisk lyftning. Men det är ett tal, rakt ur den europeiska rikedomen. Leif Östling dör inte på en offentlig toalett av hjärtattack, men det är som om han får en moralisk hjärtattack och därför inte kan hålla något sammanhängande tal.

Det finns faktiskt studier som tyder på att rika människor agerar mer kallhamrat egoistiskt än andra
 (Per Molander redovisar
 några i sin senaste bok 
”Condorcets misstag”).
 Jag tror att det är
 sant. Särskilt de 
som intellektuellt fostras i
 ordinär ekonomisk teori,
som lär ut att
 människan i varje 
läge bör maximera
 sin egennytta, blir
förmodligen lite mer 
egoistiska.

De enorma förmögenheter som idag placeras i skatteparadisen dränerar världens nationer på sjukvård, utbildning, skola, infrastruktur. Den fransk- amerikanske ekonomen Gabriel Zucman
har studerat fenomenet i sin bok ”Gömda förmögenheter”. Han intervjuades kort i the Guardian inför söndagens internationella avslöjande om skatteflykt. Han påpekade att ojämlikheten i världen växer och att det hos världens rika blivit en ”elitsport” att gömma undan pengar. Med all sannolikhet är det så att den galopperande ojämlikhet som gör vissa elitskikt extremt rika hos samma skikt drar igång en extra motivation att gömma undan sina rikedomar.

Ojämlikhet föder mer ojämlikhet.

Upprördheten över Leif Östlings lilla osammanhängande tal växte sig snabbt väldigt starkt, och det är bra. Han har inte begått några olagligheter utan bara utnyttjat en möjlighet som står till buds för en internationell affärsman. att komma åt det på kort sikt är svårt, även om det med tiden antagligen kommer att ske – Gabriel Zucman har olika förslag på hur man ska komma åt problemet. Men den moraliska upprördheten är inget ofarligt vapen när det riktas mot den ekonomiska eliten. I fallet Leif Östling kommer Svenskt näringsliv att få svårare att agera i alla frågor som rör skatter och även i förhandlingar med löntagarparten när dess högste företrädare lagt fram sin syn på skatterna.

Daniel Blake dog i filmen. Men moraliskt vinner han.