Eftergifter för nationalism göder isolering och förtryck av andra medan att ignorera av folks rätt till självbestämmande göder imperiernas storföretagare. Nationen är helt enkelt inte lösningen på människors jakt efter demokrati och jämlikhet, men det är heller inte global imperiemakt.
KOM TILL BOKMASSAN!
ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister.
Här hittar du all information om evenemanget.
De tyska partiernas försök att vara nationalister samtidigt som landet är en imperiemakt inom EU är ett lysande exempel på att de högerextrema får ökat utrymme. Varje försök att blidka nationalisterna med egen nationalism skapar bara nytt utrymme. Varje försök att ignorera dem leder till samma sak.
Det enda som fungerar är verklig internationalism, alltså en humanistisk politik baserad på mänskliga rättigheter och människors rätt att flytta, arbeta, utvecklas och organisera sig under ett paraply av yttrandefrihet och demokrati.
Men det politiska projektet är idag sovande, i bästa fall försöker feminister och arbetarrörelse skapa acceptans för idén inom nationens gränser. Man kallar det gärna ”den egna (typ svenska) modellen” fast det i själva verket är en global rätt vi talar om. Och frågan havererar så fort flyktingen knackar på dörren.
Sverige har inga internationalistiska partier längre. Bara nationalistiska. Socialdemokratins internationella politik handlar om att stödja svenska exportföretag, Mikael Damberg är utrikesminister i praktiken, resten är vackra tal som tystnar när landet inte kan skriva på avtal mot kärnvapen för att det stör samarbete med ett aggressivare Nato (Trumps Nato).
Vänsterpartiets nationalism handlar om kampen mot EU – fortfarande tror man att kampen mot nyliberalismen kan föras inom landets gränser.
Miljöpartiets internationalism försvann med försäljningen av Vattenfalls kol, man accepterade nationen som gräns för det egna ansvaret. Feministiskt initiativ är väl ännu inte testat (nationalismen brukar bli synlig först när man får inflytande i kompromissernas politiska värld), men jag själv har bara sett verklig solidarisk internationalism de senaste åren i den jätterörelse som skrev ”refugees welcome” på plakat. Människor som agerade direkt.
Hur tar vi oss ur detta nationella fängelse för politiken?
Jag tror det finns en öppning och den handlar om att nationalismen inte klarar jobbet att skydda medborgarna mot kriserna vi står inför. Klimatet, den ekonomiska förstörelsen av allt utom några finansstinna storstadsregioner, de globala företagens nya monopolmakt, infrastrukturkrisen och fattigdomsfällan som allt fler unga och äldre hamnar i.
Kriserna är inte nationella, de handlar om global förändring, ekonomin klarar inte ett sammanbrott till med stängda garderobsdörrar runt varje nation. Men det gör inte heller den sociala krisen som ekonomin skapar.
Jag ska därför agera spåman nu. Vi går mot ett val där vi för första gången kommer att se försök till nya övernationella partier och rörelser. Nej, inte valet i Sverige 2018, men väl valet i EU 2019.
Just nu pågår ett arbete med att skapa tre helt övernationella partier, sådana som diskuterar utifrån EU och globala lösningar, inte utifrån vad som är bäst för de som har makten i den egna nationen.
Mest känt är Diem, alltså den demokratiska, socialistiska rörelse där Gianis Varoufakis (tidigare Greklands finansminister) och andra ledare från vänsterrörelser i Europa försöker formulera en solidarisk, jämlik EU politik som framför allt handlar om ekonomisk utveckling och rättvisa. Det här är ett styltigt projekt fortfarande – väldigt manligt, mycket tunga teser och lite praktik – men berättelsen är intressant eftersom den utgår från en enorm jämlikhetsreform över hela EU. Diem har mest stöd i södra Europa idag.
Mindre kända är de feministiska försöken att skapa ett övernationellt feministiskt parti i EU. Dess uppgift är självklar: skydda jämlikheten, kvinnors liv och hälsa och utveckla friheten mot högernationalisternas envisa angrepp på de mänskliga rättigheterna.
Minst kända är försöken att skapa ett klimatpolitiskt europeiskt parti. Det här är kanske det enklaste partiet att samla, klimatfrågan är övernationell, det begriper till och med de borgerliga politikerna, men i praktiken bromsar de varje klimatpolitik som inte ger egna kortsiktiga fördelar. Se hur även det rödgröna Sverige bekämpar EU:s försök att låta bioenergibranschen också bära sina klimatkostnader.
Eller se hur Angela Merkel och socialdemokraterna i Tyskland gjort allt för att rädda den egna bilbranschen på klimatets bekostnad. Ett europeiskt klimatparti skulle kunna bli stort eftersom människor i EU-valen gärna provar något annat än det de vill ska styra den egna staten (se hur Miljöpartiet blev stora i EU-valet 2014, men små i riksdagsvalet).
Tre möjliga partier, tre möjliga rörelser.
Alla med den bestämda ansatsen att inte låta politiken bestämmas av nationens tvångströja, utan utgå ifrån människors gemensamma behov och rättigheter.
Jag tycker att det är riktigt spännande.
