I den ovan nämnda artikeln finns tydliga exempel:

”Enligt Regeringens planeringsmål ska produktionen byggas ut till 30 TWh år 2020, en tiodubbling som kräver cirka 10 000 nya vindkraftverk.”

Planeringsmålet var inte en mål för utbyggnaden, utan en planeringsram som myndigheter och nätbolag uppmanades förbereda sig på att kunna hantera.

Det blev 27 TWh år 2020. Det behövdes inte 10 000 verk. Det räckte med knappt 4 400 verk, av vilka färre än 2 800 är nya efter 2010.

”Dagens subventioner, 35 öre/kWh, utgör mer än hälften av marknadspriset på el, en stödnivå som saknar motstycke i svensk industrihistoria och utan vilken inte ens befintlig vindkraft skulle överleva. Stödet som för närvarande uppgår till cirka en miljard kronor per år måste öka till mer än tio miljarder om den planerade utbyggnaden förverkligas. Summan av subventionerna fram till 2035 kan beräknas till över 300 miljarder kronor.”

Stödet genom elcertifikatsystemet syftade till att få ner kostnaderna för vindkraft. Det lyckades. Certifikatens värde är en bråkdel av ett öre per kWh. De 27 TWh som producerades behövde inte stöd. Befintliga verk klarar sig – och nya byggs. Det totala stödet fram till 2035 blir inte ”över 300 miljarder”. När nu certifikaten är utan betydande värde kan man konstatera att de totalt handlar om cirka 17 miljarder kronor.

”300 miljarder skulle till exempel räcka till 10 000–15 000 fler jobb i den offentliga sektorn. För att ersätta gammal kärnkraft med ny räcker 300 miljarder till minst sex moderna kärnreaktorer som producerar nästan tre gånger mer el.”

Erfarenheten av vad kärnkraft kostar ger författarna ytterligare fel. Flamanville i Frankrike kostar minst åtta miljarder euro att bygga (19 miljarder, enligt franska riksrevisionen), åtta miljarder euro är ungefär 100 miljarder kronor. Så 300 miljarder skulle räcka till tre sådana. De 17 miljarder elcertifikaten verkligen kostade skulle räcka till en femtedels reaktor. Om en hel reaktor producerar 15 TWh per år skulle en femtedels reaktor ge 3 TWh per år. Vindkraften gav 2020 nästan tio gånger mer. De andra reaktorprojekten i Hinkley Point och Olkiluoto visar lika höga kostnader.

Utan deras dubbla fel blir resultatet det omvända: Kärnkraft skulle inte gett tre gånger så mycket. Vindkraften gav tio gånger mer.

Författarna till artikeln i Svenska Dagbladet anklagar också vindkraftsföretagen för att vilseleda investerarna på börsen. Det är en allvarlig anklagelse. Man skriver:

”Flera vindkraftsbolag i Sverige söker sig till börsen för att få kapital till fortsatt utbyggnad. Investeringsplaner och prospekt är ofta vidlyftiga och svårbegripliga. Verkningsgrader på 25–35 procent för vindkraftverken anges ofta, trots att verkligheten sällan hamnar på över 22 procent.”

”Verkningsgrad" är fel ord. De syftar på kapacitetsfaktorn, verkligt producerat el jämfört med full produktion hela året.

Elproduktionen på 27 TWh fick man med en total kapacitet i slutet av året på knappt tio GW. Det motsvarar 2 700 fullasttimmar av årets 8 760 timmar vilket betyder i medeltal drygt 30 procent. Då är de äldsta vindkraftverken medräknade och av de tio GW som fanns i slutet av året var några bara i drift under en del av året. Så den verkliga faktorn för verk byggda efter 2010 ligger närmare 35 procent än 25 procent, och långt över vad författarna hävdade att man i verkligheten hamnar på.

Den artikel som nu kunnat faktakollas är tio år gammal. De felaktiga påståendena är uppenbara. Redan när den publicerades kunde de dåliga argumenten bemötas, men bevisen var ännu inte lika tydliga som nu när verklighetens erfarenhet är svår att avvisa.

Men det stora problemet är att andra argument fortfarande förs fram av dem som hängivet är emot den utveckling av energiindustrin som behövs om vi ska kunna leva ett gott liv och undvika risken för ohanterligt snabba klimatförändringar.

Elektrifiering av stålindustrin, kemiindustrin och transportsektorn är bara möjlig med billig sol- och vindel som ekonomiskt konkurrerar ut fossila bränslen. Med så låga elpriser som sol och vind ger kommer driftkostnaden för existerande kärnreaktorer ha svårt att konkurrera. Nya reaktorer är då ekonomiskt uteslutna.

De som föredrar kärnkraften måste därför stoppa utbyggnaden av sol- och vindel. De har fått teknikkonservativa partier och organisationer med sig. Problemet är att om de lyckas så kommer industrin inte att kunna få tillgång till el och vätgas som är tillräckligt billiga för att industrin i Sverige ska kunna hävda sig mot företag med produktion där utvecklingen av billig solel nu går som snabbast.

Världens industri står inför ett decennium av dramatisk utveckling. Frågan är om dåliga argument får stöd nog för att hindra utvecklingen i Sverige.