Eftersom feminism inte är partipolitik. Nej, inte ens om ett politiskt parti har ordet feminism i namnet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Att vara feminist är att ständigt vara vaksam på och stoppa ens frågor från att kidnappas av olika krafter; politiker som vill vinna val, företag som vill tjäna pengar, vissa individer som vill sprida sin agenda. Vilket de inte gör för att de är onda. Utan för att det är vad politiker, företag och vissa individer alltid vill.
Feminism används inte sällan som symbolpolitik och för att kampanja för enkla lösningar, särskilt under perioder då det är poppis att kalla sig feminist. Ta de som i ”feminismens” namn vill införa förbud mot heltäckande slöja. De brukar hävda att de kämpar för kvinnors frihet. Men vad drabbas mest av en sådan lagstiftning? Kvinnors frihet.
Vi vet av erfarenhet att klassiskt feministiska frågor inte går ihop med enkla lösningar. Det beror på att feminism handlar om en långsiktig, genomgripande, fundamental och radikal förändring av samhällets alla nuvarande strukturer. Och, mest av allt, om frihet.
Lås oss titta på ett annat exempel: normkritik. Normkritik är – trots vad ni kan ha hört på senaste tiden - en enastående samhällsförändrande kraft. Det är ett (av få) sätt att faktiskt förändra en kultur. Inte över en natt. Inte genom revolution, utan genom frigörelse och medvetenhet.
I korthet: Normkritik rules. Och de som säger annorlunda kan ju börja med att försöka få de mest rabiata normkritik-hatarna att själva sluta ropa högt så fort de i något enda sammanhang någon enda gång råkar stöta på en norm de för en gång skull inte tillhör och känner sig exkluderade.
Det är dock när man försöker använda normkritik som grund för att stifta lagar eller införa policys, som det blir komplicerat. Eftersom arbetet med feministiska frågor inte fungerar ihop med enkla lösningar.
Och eftersom lagstiftning är ett trubbigt instrument att försöka lösa kulturella problem med.
Det blir så lätt så extremt fel.
Jag har tänkt mycket på det här med enkla lösningar på kulturella problem sedan jag blev feministisk skribent. Jag inser att människor ibland behöver få fira framgångar ihop. Men jag oroar mig för att det långsiktiga arbetet med att förändra samhället byts ut till symboliska segrar medan de underliggande strukturerna kvarstår, exakt likadana som alltid.
Jag ser personligen till exempel inte införandet av en samtyckeslag som en ”feministisk” seger. Jag är inte motståndare till en sådan lag, särskilt med tanke på hur många av motståndarna uttryckt sig (nej, kära dudebros, så kallade ”samlagskontrakt” kommer aldrig införas eftersom – skriv gärna ned detta – när det gäller sex har alla människor rätt att ändra sig även efter de sagt ja). Men jag oroar mig för att någon tror att förändra juridiken är detsamma som att förändrar kulturen.
Att en samtyckeslag knappast kommer att leda till fler fällande våldtäktsdomar och att exakt samma bevisproblem kvarstår med den nya lagen som tidigare, har även de utredare som nu föreslår en samtyckeslag sagt. Så det är snarare den normerande effekt som förespråkarna för en samtyckesparagraf ser som vinsten.
Det finns länder som har samtyckesparagraf i sin lagstiftning där den normerande effekten inte verkar fått genomslag, om man nu inte tycker exempelvis England är ett stort föredöme i synen på sex och samtycke (det är det inte). Den eventuella normerande effekten en samtyckeslag har i Sverige kommer vi behöva vänta för att se.
Det kommer alltså dröja innan vi kan fira den nya lagen som en feministisk seger. Vår uppgift blir att se till att politiker som säger sig vilja förebygga våldtäkt menar det, att det inte stannar vid försök till enkla lösningar eller symbolpolitik. Samt att fortsätta det långsiktiga, grundläggande, feministiska arbetet med att radikalt förändra vår kulturella syn på sex, sexualitet, könsroller och samtycke.
