BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Ändå är det ju just det som Sverige och världen skriker efter. Det kapitalistiska systemet framstår i dag och sedan länge som det enda naturgivna produktionssättet. Ett system som bygger på ackumulation av kapital (om det är från sexhandel eller ny grön teknologi spelar ingen roll) är i dag det naturliga, det enda tänkbara. Att det blivit så i vår föreställningsvärld beror på en rad orsaker: Den organiserade arbetarrörelsen är överallt kraftigt försvagad. Det blev, historiskt sett, nyliberalismen som fick uppgiften att slå sönder fackföreningar och reformistiska partier i västvärlden. Men det som också försvunnit ut från scenen är den i långt mer än ett sekel livaktiga, marxistiska debatten om kapitalismens natur – dess kriser, dess början, dess slut, dess egenskaper. Liberalismen som politisk lära, och så som den tagit boning i den ekonomiska vetenskapen, saknar all förmåga till och allt intresse av ett systemkritiskt, övergripande perspektiv på det slags ekonomiska system vi alla lever i. Att vara liberal är att vara närsynt.
Men det vi kallar kapitalism har naturligtvis en historia. Den har en födelse och därmed med all sannolikhet en död. Kapitalhanteringen lyfter från de lokala marknaderna i 1200- och 1300-talets Norditalien, banker uppstår och olika finanscentrum i den kapitalistiska världen avlöser därefter varandra i långa cykler: Norditalien, Amsterdam, London, New York och snart kanske Kina. Det fantastiska med marxismen var att den så frenetiskt letade efter systemets natur för att finna de mekanismer i kapitalismen som ofelbart skulle leda till dess undergång. Karl Marx trodde på sin tid att kapitalismens undergång låg i närtid. Rosa Luxemburg och många andra ställde in sig på att en slutkris för kapitalismen var självklar och närstående.
Vad de alla missade var systemets oerhörda förmåga till mutation och förändring. Klassisk låt-gå-kapitalism ersattes snart av monopolkapitalism, en form av mer eller mindre statligt organiserad kapitalism. Under efterkrigstiden kunde samma kapitalism stabiliseras av välfärdsstater som minimerade åtminstone de värsta av de osäkerheter som, om de fått verka utan motåtgärder, säkerligen hade orsakat social och politisk oro. Kapitalism är en komplex process. Krafter som är på väg att slå sönder systemet föder motkrafter som håller den vid liv. Och det var det som de klassiska marxisterna sällan insåg. De var för inriktade på en slutkris, som helst skulle infalla under deras egen livstid. Och de blev ständigt besvikna.
Kapitalismen genomgår långa vågor, med en uppgående fas på kanske ett kvartssekel, och en nedåtgående fas på lika många år. Sådana vågteorier har sedan 20-talet diskuterats och förmodligen stämmer de på ett ungefär. Den fjärde vågens kapitalism kulminerar i slutet av 60-talet och avbryts i början av 70-talet, med oljekrisen som inledning. Om teorin stämmer borde sedan dess en ny våg ha skjutit fart. Men, detta har inte skett. Västvärldens ekonomier står och stampar. Även de nya, nyss explosivt växande ekonomierna i Brasilien eller Kina, går nu in i en svagare fas.
Ändå finns förutsättningarna för en ny expansiv fas. En ny informationsteknologi är i grunden på väg att omstöpa kapitalismen. Det är inte bara snack att informationssamhället på djupet omvälver hela systemet. Ju mer delbar och omedelbart spridbar kunskap som nedläggs i en produkt – desto svårare blir det för kapitalismens aktörer att upprätthålla vinstnivåerna. Lagen om tillgång och efterfrågan bryter samman när till exempel en Beatleslåt är reproducerbar i det oändliga (tillgången är oändlig).
Marginalkostnaderna försvinner. Vinsterna kan därmed enbart upprätthållas genom olika former av monopol. Och det handlar förstås inte enbart om nöjeslivets produkter. I varje producerad vara ökar innehållet av kunskap, det vill säga den sociala nyttighet som var och en i princip skulle kunna ha tillgång till utan kostnad.
Det fantastiska är att en mycket ung Karl Marx en kylig höstkväll 1858 var hela denna väg ut ur kapitalismen på spåren. Han satt och skrev i sina anteckningsböcker. Han skissade på en situation där allt fysiskt arbete upphört och maskiner tagit över hela produktionen. Varifrån skulle då kapitalistens vinster komma? Den brittiske journalisten Paul Mason har skrivit en rätt fantastisk bok om detta. Den heter Postcapitalism. En av hans slutsatser är att det nyliberala experimentet – med äganderätten som helig princip och krossandet av arbetarrörelserna som syfte – har ställt sig i vägen för den utvecklingspotential som tekniken i dag har gett oss.
