Ledare. Jenny Bengtsson.

2017-09-30 03:00

Nazisterna är inte stackars vilsna män

När nazisterna invaderade Polen den 1 september 1939 visade min farmor motstånd.

Det är nog svårt för många att greppa exakt hur allvarligt det är att nazisterna inte bara organiserar sig aktivt utan också växer i styrka och omfattning.

Alla ser ju att det händer – att marscherna blir fler, att nazisterna i dem blir fler och fler och att de har börjat släppas in på väletablerade arenor och evenemang. Almedalen, som exempel.


KOM TILL BOKMASSAN!

ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister.

Här hittar du all information om evenemanget.


Detta diskuteras, dag ut och dag in, inom medieeliten och i de politiska finrummen. Det twittras argt. Arga ledartexter skrivs. Annie Lööf rasade härom dagen.

Alla försöker vinna racet till ”det rätta” att göra i det här läget. Nu måste vägen för Sverige stakas ut för att komma till rätta med nazisterna, det är de flesta överens om.

Några tycker att det är viktigt att ”ta debatten” mot nazisterna tills de ändrar sig eller ger sig. En del menar att nazisterna helt enkelt bara ska ignoreras.

Andra är för förbud mot den här typen av organisering, vilket jag själv skrivit om ett flertal gånger. Det råder också oenighet om huruvida vare sig Säpo eller polisen sköter sitt jobb eller inte.

Ger våra ihärdiga diskussioner ens något? För hittills verkar det som att det rent ut sagt går åt helvete både för oss och för Sverige i det här avseendet.

Vi kommer ingenstans med vår värdefulla input, kloka analyser och inspel, på riktigt. Nazisterna marscherar ju vidare, skrattandes, ungefär.

I veckan drog Aftonbladet ut en stor och grundlig granskning av Nordiska motståndsrörelsen, som samma dag som den här ledaren publiceras marscherar i Göteborg.

De är, inte oväntat, ett gäng kriminella och fifflare. Till största delen män, med en avancerad organisationsordning och spridning över Sverige och Norden.

Med vapenträning och handböcker om strid och våldsutövning och utrustade med vapen och sköldar. De vill göra revolution. Deras mål är att skapa en nordisk nationalsocialistisk republik. En sådan som vi inte kommer att få finnas i allihopa, vi som lever här i dag.

I en mapp på min dator har jag samlat hot som jag fått under min tid som debattör och fackligt aktiv. Där blandas många trogna SD-fans med nazister, bland annat ur Svenska motstånds-rörelsen som nu blivit NMR.

De talar om för mig att de följer mig i parken i området där jag bor – med uttalad adress, att de ska komma hem till mig, att mina barn ska omhändertas, att jag ska dö, utvisas, säljas, våldtas, jagas med kniv, halshuggas i giljotin och fängslas.

Och visst har jag tänkt att den dagen kanske kommer då något av det där skulle kunna bli verklighet, men så har jag stoppat undan allt i den där mappen, lite i takt med att polisen lagt ner anmälningarna, och lärt mig leva med det. Det har funkat, i varierande grad. Men det funkar inte längre. Inte för mig och inte för någon.

För om männen, som nu marscherar med sina nazifanor, sköldar, kängor och slagord blir fler och påbörjar sin utlovade revolution – vad kommer hända med de som gör motstånd eller ställer sig i vägen då?

Min farmor växte upp i en liten stad utanför Poznan i Polen. När nazisterna invaderade Polen den 1 september 1939 visade hon motstånd.

Hon togs till fånga och fick sitta i fängelse i Berlin i ett halvår. Sedan flyttades hon till koncentrationslägret Ravensbrück i Tyskland där hon spenderade hela resten av Andra världskriget.

Till Sverige kom hon på arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj 1945 med Röda korsets vita bussar. Hon dog innan jag föddes och i dag sitter jag här med ett par saker hon lämnade efter sig. Ett radband av brödsmulor och saliv, ett ID-kort från koncentrationslägret och en trekant i bleknat rödrosa tyg.

Det här är säkert provocerande för många, men är likväl min bestämda uppfattning. Man kan inte möta en nazirevolution med snack, diskussion, debatt eller demonstrationstillstånd.

Inte en enda nazist kommer att vika sig för ”kärleksbombningar” av portar, moskéer och andra ställen som fått nazibesök, med hjärtformade lappar.

Nazister är inte några stackars vilsna män. De är nazister. De måste mötas som ett hot mot mänskligheten och deras revolution måste mötas med riktigt motstånd.

Det går inte att luta sig tillbaka och tänka att de ju ändå tack och lov inte är Hitler och Nazityskland som vi läser om i historieböckerna men som ju är just det nu – historia.

Vi kan inte sitta och vänta på att se om de moderna nazisternas republik är exakt som eller snäppet trevligare än Hitlers. Och de ändlösa diskussionerna, ja de funkar uppenbarligen inte heller längre.

Det är skrämmande, men det är verklighet. De är här, nu. Låt ett stort enat folk möta dem. 

Jenny Bengtsson
Jenny Bengtsson 

Fackligt aktiv i Hotell- och restaurangfacket.

Skriver ledare i Dagens ETC varje lördag.

Finns på Twitter som @klasskamp.