Ledare. Somar Al Naher.

2017-06-05 03:00

Nationalister kan bara drömma om samhörighet

LEDARE: Inför nationaldagen kommer politiker från höger till vänster att tala om Sverige och svenska värderingar. Om behovet av att sluta upp kring nationalstaten. Som om vi vore splittrade.

Det finns en myt om att Sverige håller på att gå sönder, att motsättningarna mellan ett ”vi” och ett ”dom” växer. Flyktingar som kommer hit – på grund av att de är så många och så annorlunda – sägs utmana den svenska gemenskapen.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Kristdemokraterna, Moderaterna och Socialdemokraterna har svarat genom att öka de nationalistiska tongångarna i politiken. Populism ska med hjälp av nationalsången skapa enighet är tanken. Under Almedalen förra året lät KD-ledaren Ebba Busch Thor den svenska flaggan vaja i bakgrunden på storbildskärm bakom henne.

Men partierna ska nog ta och hejda sig. Nyligen kom en undersökning från Göteborgs universitet som visar att hela 95 procent av landets befolkning känner att de är en del av det svenska samhället. 

Samhörigheten är stark i det här landet. 

Och det kanske inte är trots invandringen utan tack vare den.

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation säger till SVT att inget tyder på att den upplevda samhörigheten har minskat i landet. Utan att den snarare är ”stabil”.

”Det finns alltid en massa skillnader mellan oss människor. Samhället är fullt av en massa vi och dom. Vid varje givet läge kan man antingen fästa störst uppmärksamhet på det som förenar oss eller skiljer oss åt”, säger han.

Siffrorna kommer nog som en överraskning för många. Den hårda politiska retoriken, inte minst när det kommer till synen på flyktingar, ger en bild av ett splittrat land med ökade motsättningar. Och visst; flyktingförläggningar sätts i brand, Sverigedemokraterna har ökat sedan valet 2014, och rasismen i offentligheten har blivit mer rumsren. Men det är inte hela bilden. Och frågan är om inte den här undersökningen också är en väckarklocka för oss journalister som låtit de högljudda högerextrema sätta bilden av Sverige. Varför lyssnar vi mer på hatet än på kärleken?

Olikheter och den ökade mångfalden har inte alls påverkat gemenskapen negativt. Såhär inför nationaldagen kommer politiker från höger till vänster att tala om Sverige och svenska värderingar, om behovet av att sluta upp kring nationalstaten. Som om vi vore splittrade. Den utgångspunkten är felaktig, om man lyssnar till invånarna.

Siffrorna är dåliga nyheter för åtminstone två grupper: radikala islamister och högerextrema rörelser.

Militanta islamister har som idé att locka tillbaka muslimer från Europa till Mellanöstern för att bygga kalifatet. Genom att slå kil mellan muslimer och majoritetssamhällena i Europa vill terroristerna att invånare med ursprung i Mellanöstern ska ”vända hemåt”. Högerextrema argumenterar för liknande tankegångar utifrån deras position: människor från Mellanöstern hör inte hemma här i Sverige. Blir muslimerna för många kommer de att lägga Europa under sig och därför måste de kastas ut ur det här landet.

För högerextrema och jihadister som drömmer om en påhittad homogenitet, där grupper av invånare oförsonligt ställs mot varandra, är den här pluralistiska sammanhållningen det värsta som kan hända. 

Allt det här sattes på prov den 7 april i år när en terrorist kapade en lastbil och mejade ner folk på Drottninggatan i Stockholm.

Invånarna svarade med att vända sig till varandra, erbjuda varandra stöd. Kärlek istället för hat blev ledordet. Bara ett par dagar efter dådet anordnades kärleksmanifestationer runt om i landet. På Sergels torg i Stockholm samlades över 25 000 människor, vilket retade gallfeber på de högerextrema.

Som skribenten Mathias Wåg skrev i tidningen Brand efter terrordådet: ”Att kärlek blev en sådan viktig paroll – ett annat ord för solidaritet – är inte svårt att förstå. Kärlek är isoleringens motsats, den är alltid relationell.” Det var det ”Vi:et” som manifesterades i Stockholm.

Mathias Wåg menar att en stad har två ansikten: ett geografiskt rum med byggnader, infrastruktur och befolkning. Det är en stad som ägs av någon, som administreras och står under någons kontroll, en plats med handel och produktion.

Att manifestera det Stockholm skiljer sig inte från att manifestera en nationalism, en exkluderande tillhörighet under ett statsskick. Men Stockholms andra ansikte är också något annat. Det är en plats som är bebodd av människor som lever, som har relationer, som umgås och möts. 

Terrordådet slog inte mot kapitalets Stockholm, utan mot det bebodda, det sociala Stockholm. När människor gick ut på gatorna efter terrordådet för att ta hand om varandra så var det för att ta tillbaka sin stad, sina mänskliga relationer. 

På nationaldagen borde statsministern Stefan Löfven skicka tackkort till alla människor och folkrörelser som gett solidariteten och sammanhållningen ett ansikte. Rörelsen ”Vi står inte ut” som startat ett upprop för amnesti för de ensamkommande flyktingbarnen har till och med attackerats av nazister under en manifestation nyligen.

Antagligen för att den typen av folkrörelser står för inkluderande gemenskap. Det är tack vare civilsamhället, kyrkorna, moskéerna, skolelever, socialsekreterare och alla andra som säger ”välkommen hit” som sammanhållningen och gemenskapen är så stark i det här landet.

Nationalisterna kan bara drömma om den typen av samhörighet.