Andra saker är mer spännande. Som när Nasa härom dagen hittade sju nya planeter med möjlighet till liv och på ett bekvämt 40 ljusårs avstånd.
Under hashtaggen #7NamesFor7NewPlanets på Twitter kan man hitta många kreativa namnförslag för de nya jordarna. Far Away From Trump 1-7 är ett sådant.
En annan händelse nyligen var ju Oscarsgalan. Få är väl de som lyckats missa att svenska filmen En man som heter Ove var nominerad i kategorin bästa icke-engelskspråkiga film. Det var roligt för Sverige, även om den i slutändan inte vann.
Ännu roligare hade det förstås varit om filmen vi skickade till Oscarsgalan hade innehållit 1, två namngivna kvinnor som 2, pratar med varandra 3, om något annat än män.
Som de flesta vet kallas detta för Bechdeltestet. En film ska klara alla tre ovan nämnda steg för att anses ha klarat testet. Vilket är mycket mer komplicerat än det låter eftersom så många filmer misslyckas. När DN Kultur till exempel testade alla stora svenska filmer 2013 kom man fram till att två tredjedelar inte klarade testet.
Så ja, att klara testet verkar rätt komplicerat. Nästan lika komplicerat som att göra en film som inte innehåller två namngivna män som pratar med varandra om allt mellan himmel och jord.
Bechdeltestet är ett småironiskt sätt att visa på hur kvinnor representeras på film, särskilt efter att Hollywood försökt tackla genusfrågan på typiskt Hollywood-manér, det vill säga genom att kasta in en ung, snygg, ”stark” och väldigt, väldigt ensam kvinna i sina filmer och kalla det feminism.
Bechdeltestet är däremot inte till för att visa hur feministisk en film är. Ett klassiskt exempel som illustrerar just detta är från tidningen Variety som påpekar att filmen Gravity med Sandra Bullock i huvudrollen och närvarande i varenda scenruta inte klarar testet, medan filmen American hustle klarar testet eftersom två kvinnliga karaktärer pratar med varandra om nagellack.
Det Bechdeltestet är till för är snarare att belysa hur sällan kvinnor på film får vara aktiva karaktärer som aktivt driver filmens handling framåt.
Senast Sverige hade en film nominerad för en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film var för övrigt 2005 med Kay Pollacks Så som i himmelen. Den vann inte heller. Eller klarade Bechdeltestet.
Nu är ju Sverige ett av de länder som på olika sätt försöker öka jämställdheten på och inom film. Till mycket kritik från alla ”kvotering är diskriminering”-personer, förstås.
Till dessa kan man ju informera att nyligen kom den årliga undersökningen av de 100 största filmerna som Center for the Study of Women in Television and Film tar fram.
I den kan man bland annat läsa att bara 29 procent av alla filmernas protagonister förra året var kvinnor. Om en kvinna regisserat eller skrivit manus steg den siffran dock till 57 procent. En ren slump, förstås, om jag tolkar kvoteringskritikerna rätt.
Förra året släppte Geena Davis Institute en undersökning av de 200 största filmerna 2014 och 2015. Med hjälp av en ny mjukvara mätte man hur ofta kvinnliga respektive manliga karaktärer syntes och hördes i filmerna.
Resultatet var slående och visade att män hördes och syntes dubbelt så mycket i filmer där det fanns både en kvinnlig och manlig huvudkaraktär. I filmer med bara manliga huvudkaraktärer hördes och syntes männen hela tre gånger så mycket som kvinnorna. I filmer med bara kvinnliga huvudkaraktärer syntes och hördes männen och kvinnorna däremot ungefär lika mycket.
Andra undersökningar av Geena Davis Institute visar att kvinnor delar på ungefär 30 procent av alla talroller i filmer riktade till barn. Det är samma siffra som 1946.
Sverige hade förresten en svensk film med på Oscarsgalan så sent som förra året, när Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann nominerades för bästa smink. Och, nej, den klarade inte Bechdeltestet. Ifall ni undrade.
Jag antar att hur mycket spännande eller till och med världsomvälvande som händer i och utanför vår värld, så är det vissa saker som aldrig tycks vilja förändras.
Kanske man helt enkelt behöver börja om från början. Någonstans med nya möjligheter. Någonstans 40 ljusår bort.
