Ledare. Göran Greider.

2017-10-09 16:00

När SD bleknar siktas både höger och vänster

SD har stagnerat, kanske till och med börjar backa. Men det viktiga i söndagens debatt var att den klassiska höger-vänsterskalan blev tydligare än på länge, skriver Göran Greider

Bland det mest slående under partiledardebatten i söndags kväll var att SD-ledaren äntligen reducerades till en ganska marginell figur. Och när Jimmie Åkesson väl fick chansen att komma in på sina paradfrågor lät han mer stereotyp än på länge då han slog fast att den ökade brottsligheten är importerad utifrån. När han dessutom vägrade att be om ursäkt för sin gruppledare Mattias Karlssons senaste rasistiska bravad – det normala krav som skulle ställas på vilken annan partiledare som helst – är jag ganska säker på att åtskilliga av de tittare som lagt rösten på SD kände att något brast.

Jag har hävdat det länge: SD har stagnerat i opinionen och i vissa mätningar till och med börjat backa. I vart fall är den uppåtgående trenden från senhösten 2015 bruten. I bästa fall betyder det att de skandaler som från och med nu drabbat partiet kommer att fräta betydligt hårdare. I nedgångstider ökar risken/hoppet om att de inre striderna i partiledningen ökar. SD är ett mycket toppstyrt parti. Spricker det kan det mycket väl spricka uppifrån. Faktum är att om några opinionsmätningar i rad skulle peka på att partiet snarare ligger närmare 15 procent än 20 innebär ett ganska förödande slag mot partiets egen självbild, vilket kan starta en verklig nedgångsspiral.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Men det där är på sätt och vis ändå en bisak. Det viktiga i söndagens debatt var att den klassiska höger-vänsterskalan blev tydligare än på länge. Allianspartierna har nu lagt sina skuggbudgetar. När regeringen lade sin klagade alliansledarna högljutt på det oansvariga i att spendera 40 miljarder på allt från barnbidrag till kommuner. Men själva spenderar de nästan lika mycket men då på skattesänkningar som finansieras av olika besparingar i bidragssystemen och inte på sådant som barnbidrag (med undantag för Liberalerna som är för det) eller förbättrade socialförsäkringar. 

Vi är tveklöst på väg att få mer av en klassisk höger-vänsterkonflikt i svensk politik där större offentliga åtaganden står mot krympta offentliga åtaganden. När SD nu troligen försvagas och den enda fråga de levt högt på – migrationen – inte längre står högst på dagordningen, klarnar politiken en smula.

”Vi sänker skatten mest i svensk politik”, skröt centerpartiets ekonomisk-politiske talesman Emil Källström för någon vecka sedan under centerstämman. När han intervjuades i Dagens Industri menade han att målet är att närma sig genomsnittet för OECD när det gäller skattenivåerna – vilket innebär skattesänkningar på många hundra miljarder och kort sagt ett byte av samhällsmodell. 

Moderaternas skattesänkningar ligger på 22 miljarder och de andra allianspartierna är inte långt efter.
Jag kan inte komma ifrån att detta någonstans är djupt förvånande. Tror de verkligen att detta är vad som kan ge dem vind i valseglen? I den senaste SOM-undersökningen var det 2016 så lite som 25 procent av de tillfrågade som tyckte det var ett bra förslag att minska den offentliga sektorn – medan 43 procent ansåg att det är ett ”dåligt förslag.” Och hos Skatteverket, som sedan åttiotalet regelbundet undersökt svenska folkets inställning till skatternas storlek och till skattereglerna, kan man för 2016 finna att 46 procent finner att det för närvarande är bra, 31 procent varken bra eller illa – medan endast 23 procent säger att det är ”illa”.
Går man tillbaka till 2006 så var andelen som tyckte riktigt illa om skatternas storlek och utformning hela 47 procent. Det var alltså det år då den nybildade Alliansen tog makten och började sänka skatterna dramatiskt – och det hade de uppenbarligen (tyvärr) en hel del folkligt stöd för.

Men nu? Läget är verkligen ett annat. Det är svårt att se att de stora skattesänkningar som samtliga allianspartier (samt SD) föreslår bärs fram av någon folklig vrede mot ett för högt skatteuttag. även borgerliga väljare ropar efter större offentliga satsningar på allt från polis, försvar och skola. Att kombinera det med de stora skattesänkningar som dessa partier föreslår strandar på ren och skär logik.

Samtidigt har vi ett läge där den rödgröna regeringen heller inte föreslår några drastiska skattehöjningar. Regeringen har till och med tvingats dra tillbaka ett antal förslag om skattehöjningar efter hot om misstroendevotum mot olika ministrar. Det blir inte helt lätt för oppositionen att måla upp regeringen som ett skattehöjarspöke.

Själv önskar jag naturligtvis att regeringen kunde höja skatterna för de övre skikten men då inte bara inkomstskatter utan framförallt sådant som fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. En välfärdsstat kan heller inte bara vila på ökade inkomstskatter. I första hand vilar den på hög sysselsättning och borde vila mycket mer på högre kapitalskatter.

När SD bleknar en smula träder ett mer klassiskt landskap fram. Inför nästa val är skillnaden mellan de rödgröna och Alliansen/SD större än under de två föregående valen. Bra!

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.