Numera kallar jag det MP-wash.
Alltså att ett parti går ut och skryter om en del i ett beslut men missar att berätta om den stora elefanten mitt i rummet. I själva verket var det nya ”nästa steget” i energiöverenskommelsen ett beslut att sänka kärnkraftens kostnader ytterligare. Nu ska kärnkraftens driftstid räknas på 50 år så den där avfallsfonden kärnkraftsbolagen klagar på blir mer utdragen. Dessutom ska den nu få börja spekulera på börsen så att underskottet i den ska minska ”av sig självt”.
Ja, gissa vem som får betala det haveriet om 20 år när inga kärnkraftverk kan motiveras ekonomiskt över huvud taget. Det kommer inte räcka med den borttagna effektskatten. Staten får betala nedläggningarna.
I praktiken är det alltså MP som räddar den svenska kärnkraften denna mandatperiod, det är de som legitimerar lösningen och det har i sammanhanget ingen betydelse att partiet blivit överkört av Vattenfalls experter och regeringskollegans enögdhet. MP bromsar faktiskt förnybart eftersom den nya andelen elcertifikat är mindre än vad vindkraften vuxit.
Om jag ska vara snäll kan man i bästa fall säga att MP:s broms är oviktig, förnybart kommer växa av sig självt när solrevolutionen når Sverige och konkurrera sönder kärnkraften.
Politiker kan inte rädda en döende industri. Inte Trump i USA och inte MP i Sverige. Men det är en fasaväckande resultatlista partiet visar upp.
Man säljer den svenska kolkraften istället för att avveckla.
Man räddar kärnkraften.
Och det räcker inte att man skryter om ”historiens största miljöbudget” för det är också bara MP-wash. Reinfeldts miljöbudget 2009 var större som andel av BNP än MP:s idag.
Frågan är varför jag egentligen försöker vara snäll? Vad är det hos MP som gör att man vill berätta något positivt fast sanningen är ett parti som svikit hela sitt program och blivit överkört av sin egen perversa vilja att ”ta ansvar”? (Vilket alltså numera betyder att genomföra sådant som man är emot.)
Det är som om berättelsen om MP är så deprimerande att man måste finna positiva vinklar för att stå ut.
För det skulle ju vara en röd och en grön politik som vi alla skulle forma. En rörelse framåt, inte denna näringslivsstyrda politik som leker med ministrarna så de dummar sig och sedan letar små korn av gröna tvättmedel att skicka ut som pressmeddelanden.
MP:s haveri i energi- och klimatfrågan har dock en bakgrund, partiet är ett borgerligt parti och har alltid valt anpassning till marknadens fundamentalism när det väl bränt till.
Ett viktigt exempel är friskolor. Det har ingen betydelse hur fina krönikor Gustav Fridolin skrev i ETC på 00-talet om behovet av alternativ och att pengar inte ska styra. För sanningen är ju att friskolor har vi tack vare MP, det var MP som drev frågan, och all kritik mot faran med att skolor ska drivas i privat regi möttes med lulllull om alternativ pedagogik eller om små byskolor som borde få fortsätta byaägt.
Och så tog Wallenberg och deras likar över och skapade sina privata koncerner som drivs med det självklara målet att leverera vinst.
Det är ju ingen liten fråga. Ett företag som drivs för att ge vinst kommer alltid tvingas sätta vinsten före annat i bolaget.
Bakom friskolorna finns något som sällan diskuteras kring MP. Synen på staten som en ond koloss. Den gemensamma sektorn sågs som socialmoderat, det var grå betong och stelbent och kritiken av staten kunde ha drag av anarkistiska tankegångar men i grunden var det anpassning till det privata, MP gillar inte bankkapitalismen men skulle aldrig driva ett förstatligande av sektorn eftersom man då inte kan ha ”alternativ”.
Fast det kan man ju.
Allt det gemensamma kan också drivas demokratiskt. Centralt och lokalt.
Om man vill.
Men det är inte MP:s lösning. Deras lösning är nu att försöka lappa i ett system som havererat (tänk segregation) för idén om friskolor går före allt det andra.
Ändå vill jag tänka att man vill väl.
Att man blivit överkörd.
Men det är jag som lurar mig själv med denna snällhet.
Den enda som är ansvarig för MP:s haveri är partiets valda ledning.
Och MP är inget snällt parti.
