Marknaden slukar de intellektuella

Jag deltar med en text i antologin Happy Happy som handlar om lyckliga skilsmässor. Den är ett motdrag mot den alltmer konservativa tidsandan, som vill utpeka alla skilsmässor som en olycka och se kärnfamiljen som samhällets grundplåt och stöttepelare, fast alla vet att det finns horribelt olyckliga skilsmässor liksom det finns skilsmässor som räddat alla inblandade, också barnen, från en destruktiv livscykel. Det finns ingen enhetlig sanning om skilsmässor men när samhällsandan börjar tippa över åt att de alltid är fel, hänsynslösa mot barnen och ett misslyckande så är det dags att presentera motbilder.

Själv är jag ytterst förtjust i den amerikanska feministen Gloria Steinems idé att giftermål inte är huvudsaken – det är barnen man avser att tillsammans sätta till världen som är de viktiga. Därför föreslår hon att man istället för ett löfte om evig trohet mot varandra – man-kvinna, kvinna-kvinna, man-man, hur nu äktenskapet ser ut – istället gör upp ett kontrakt om trohet mot de barn man avser att sätta till världen, att äktenskapslöftet byts ut mot ett löfte att alltid vara trogen sin gemensamma avkomma. Jag tycker det är en underbar idé och skriver också om den i min text.

När man är förälskad tror man alltid att det ska vara livet ut, man är galen av kärlek och åtrå och vägrar lyssna till besserwissrar som varnar för ”det kan gå över” och betraktar dem som urtrista glädjedödare som inte fattar vidden av ens egen kärlek. Det är därför jag tycker Steinems idé är så lysande, den kräver tillnyktring mitt i kärleksruset, den kräver att man fattar och tar ansvar för de små människor som man utan hänsyn till deras vilja strandsätter här i världen och gör tydligt att om man skaffar barn, så är det ett livslångt åtagande för båda parter, till skillnad från den uppkomna kärleken, som vi alla vet kan ta slut, gå över, dö och förvandlas till ett fängelse.

Trohet, i Steinems tappning är trohet mot barnen; ett helt nytt sätt att tänka. Det upphäver filmens ”happy end” – slutkyssen – och insisterar på en framtid där man tar på sig ett enormt ansvar om man avser att berika världen med nya små människor; i det kontraktet får man lämna sin partner men aldrig någonsin svika barnen. Att inse och ta till sig det när man, rusig av förälskelse, gör upp ett kontrakt för framtiden tror jag skulle förändra världen.

 När Happy Happy kom ut insåg jag plötsligt hur reaktionärt och trist Sverige blivit, men enligt min åsikt inte i de breda folklagren, de är mycket radikalare än ”debattörerna”. Det är ett kul och accepterande folk som inte har något emot transor eller samkönade äktenskap och tycker att Pridefestivalen är en höjdare. Jag är säker på att motståndarna är en minoritet, men en majoritet i de privatägda medierna; de som vill disciplinera människor, styra över deras tankar och få dem att återvända till tiden före första världskriget när var och en visste sin plats. Det är dit konservativa debattörer är på väg – men frågan är om folket är beredda att följa dem. 

Hanne Kjöller på DN:s ledarsida tog makten över debatten om boken Happy Happy genom att först skriva om den och genom att påstå att det handlar om egocentriska kvinnor som ger fan i barnen och bara vill leva ett hedonistiskt liv, vilket är i stil med Murdochs Fox Television i USA, den mest desinformativa tevekanal som finns. Jag tror att Hanne Kjöller är bitter på bitterfittan Maria Sveland, som är en av redaktörerna för boken Happy Happy. Jag tror att Hanne Kjöller vill vara den tongivande rösten och att hon från sin position på DN:s ledarsida försöker krossa Sveland, men att det är döfött. Var och en som läser boken ser att vad Kjöller skriver är tillrättalagd lögn.

Marknaden och de konservativa har slukat de intellektuella i Sverige, nästan alla, de har glömt bort att epitetet ”intellektuell” härstammar från Emile Zola och hans ”Jag anklagar” - J´accuse, jag anklagar makten. Istället löper de med makten. Och ursäktar sin därav uppkomna rikedom eller ”fame” med att det var pengar som hjälpte dem att visa dom jävlarna – att pengar gav dem revansch, en otroligt ynklig ståndpunkt, som inordnar dem i kapitalismen. Alexander Bard, som tycker om att utpeka sig själv som superintellektuell har tagit plats i den avskyvärda Idol-juryn. Louise Epstein, som kommer från Sveriges Radios kulturredaktion men nu fått ett eget program i P1 avslöjar att hon tycker att cigarettfimpar på gatan ska generera böter. Och jag tänker att en tidsanda som för fram desinformatören Hanne Kjöller och påstått intellektuella som sätter sig i Idoljuryn eller har som åsikt att fimpar ska bötesbeläggas håller på att utarma begreppet intellektuell.

Kanske är det lika bra, kanske är deras tid förbi, kanske begår de självmord av rädsla för döden för att räknas i denna nya, konservativa tid. Kanske är det nördar och hackers som tar över, kanske är det för det bästa.

I vilket fall vill jag skilja mig från dagens intellektuella, de har inte längre något att säga mig, de har stulit en viss glans från de en gång modiga, ibland vilseförda, men använt den till att skapa varumärken, deras tid verkar vara öve