Ledare. Andreas Gustavsson.

2016-02-08 04:00

Människoliv går förlorade när regeringen vägrar släppa dödlig nollvision

Narkotika dödar betydligt fler än trafiken. Narkotikamissbruk har av ideologiska skäl berövats sin sjukdomsstatus och därmed behandlingsmöjligheter. Situationen är ohållbar. Men det krävs politiker som inser det.

Läs också: Ledarbloggen: Spara i staten?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Läs också: Ledarbloggen: Spara i staten?

Nytt år, nytt larm om hur illa ställt det är med situationen för missbrukare i Sverige. Färre ges nu hjälp av den frivilliga vården än tidigare (minskat med 30 procent senaste decenniet), samtidigt som fler tvångsvårdas. Varför? Ingen vet, men Socialstyrelsen ska kartlägga problemet på uppdrag av regeringen. Inte minst mot bakgrund av att Sverige har katastrofal statistik vad gäller narkotikadöda.

Socialstyrelsens studie blir tyvärr klar först 2017. Det är en senfärdighet som kommer med mycket högt pris. I värsta fall kan 1 500 människor förlora livet innan vi får veta vad samhället skulle kunna ha gjort för att rädda dem. Detta sett till hur många narkotikarelaterade dödsfall som registrerades bara 2014: 765. Trenden är dessutom lika uppenbar som negativ.

Varningsklockorna började klämta för länge sedan. Fördubblat antal dödliga överdoser på tio år. Sverige klarar sig markant sämre än andra EU-länder, när antal narkotikarelaterade dödsfall per miljoner invånare mäts. Unionens genomsnitt är 16. Sverige har 70.

Problemet är inte okänt. Konstruktiva åtgärder – som att skifta fokus från polisiära till medicinska/sociala insatser, som att ge alla missbrukare tillgång till kvalitativ vård – har ändå vidtagits i alldeles för liten skala. Eller helt uteblivit.

Orsaken är ideologisk låsning.

Konsekvensen är narkotikapolitik som dödar narkomaner.

1978 lät regeringen deklarera att målet måste vara ett ”narkotikafritt samhälle”. Det var en bred uppgörelse, färgad av tidens debatt som målade en retorisk bild av ”social smitta” som inom kort skulle sprida sig ”epidemiskt” och ”fräta sönder välfärdssamhället”.

2016 är Sverige inte narkotikafritt. Målet har inte uppnåtts. Det kommer heller aldrig att ske. Kanske kan det nu vara läge att uppdatera politiken till att både begränsa missbrukets omfattning och förhindra att den som missbrukar dör under plågsamma, förnedrande former.

Begränsning kan inte fungera som överordnad målsättning. Det är minst lika viktigt att vårda den som är sjuk. (Jämför med den lagliga alkoholen, det går knappt ens att föreställa sig att staten skulle agera först och främst repressivt mot alkoholisten, utan att visa hänsyn mot drabbad och dess anhöriga.)

Jag har nog skrivit om det här dussintals gånger. Med växande frustration. Dagens ETC har hittills intervjuat ministrar från tre regeringar om de har för avsikt att prioritera en snart 40 år gammal, ovetenskaplig, förödande vision eller om de ska prioritera livräddande, evidends­grundad pragmatism. Och jag hade verkligen hoppats på Gabriel Wikström (S). Det kom positiva signaler från hans håll, bland annat var han skarp gentemot sina partikamrater i Göteborg som med farliga känsloargument stängde dörren för sprutbyte. Men när han svarade på våra frågor ...

Först: ”Det är viktigt att vi gör allt vi kan för att vända utvecklingen” (narkotikarelaterad dödlighet). Sedan: ”Det långsiktiga målet för narkotikapolitiken är ett samhälle fritt från narkotika.” Illavarslande. Tanken är det givetvis inget fel med. Men här handlar det inte om att drömma om ideala tillstånd, utan om att välja strategier och fördela resurser.

Den motsättningen har Barack Obama tvingats hantera. Heroinmissbruk har exploderat i USA, speciellt hos yngre mellan 18 och 25 år. Svaret som kommer från Vita huset är inte massiva polisiära program och ännu fler fängelseplatser. Det är folkhälsa.

”Narkotikafarsoten kommer att förgöra USA om vi inte stoppar den”, sa president Richard Nixon till kongressen 1971. Han startade kriget mot narkotikan. På många sätt avslutas nu det synnerligen resultatlösa – och dyra, över 300 miljarder kronor 2010 – kriget av Barack Obama. Som inser att han inte har några alternativ. 29 000 överdoser på grund av opiater, främst heroin. USA har fått den farsot som kriget skulle förhindra.

Därför lanserar Barack Obamas administration ett åtgärdspaket motsvarande nästan tio miljarder kronor. Merparten går till substitutionsbehandling och andra vårdformer. Samtidigt avsätts medel för att utvärdera hur detta fungerar, ett underlag som nästa president kommer att behöva ta hänsyn till. Parallellt lovar Vita huset att försöka begränsa utbudet av narkotika. Parallellt. Inte antingen eller.

Det här är på god väg att bli en ny narkotikapolitik för USA. Den kommer att rädda liv. Idag får bara drygt tio procent av missbrukare vård, enligt federala uppgifter. Fler amerikaner dör av överdoser än på vägarna.

”Med ingen annan sjukdom förväntar vi oss människor ska vänta på vård tills de är en fara för sig själva eller för andra”, säger Barack Obama.

Så är det i Sverige också. Narkotika dödar betydligt fler än trafiken. Narkotikamissbruk har av ideologiska skäl berövats sin sjukdomsstatus och därmed behandlingsmöjligheter. Situationen är lika ohållbar här som där. Men det krävs politiker som inser det.

När vi intervjuade Gabriel Wikström lovade han förändring. Men vi ställde också en fråga som han valde bort: Fungerar den svenska narkotikapolitiken? (Facit: nej.) Ibland är ett uteblivet svar också ett svar.

För övrigt...

...är det inte bara vi på Dagens ETC som starkt ifrågasätter svensk narkotikapolitik. Kritik kommer även från forskarvärlden, behandlande läkare, brukarföreningar, Folkhälsomyndigheten – och FN. Att begränsa vårdinsatser för missbrukare strider mot mänskliga rättigheter.

”Vi brukar betrakta Sverige som ett föregångsland med väldigt progressiv politik. Därför blev jag förvånad över att se hur landet ligger efter i narkotikafrågan”, sa Flavia Pansieri, biträdande högkommissionär för mänskliga rättigheter, i höstas till SVT.

Relaterade artiklar