Ledare. Göran Greider.

2017-05-03 03:00

Människans skrämmande och hoppfulla tidsålder

Idag finns icke en enda fläck av planeten där inte spåren av mänsklig civilisation på ett eller annat sätt är närvarande.

Vilken tid lever vi i? Geologerna började för mer än 15 år sedan att diskutera begreppet antropocen som betyder Människans tidsålder. Geologerna delar in jordens historia i olika epoker och de flesta har nog hört talas om sådant som krita, kambrium, jura och så vidare. Det är de verkligt långa perspektiven det handlar om, epoker och perioder i jordens mer än fyra miljarder år långa historia som efterlämnat fysiska spår i jordskorpan.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

För runt 10 000 år sedan, efter den senaste istiden, inföll den period som fått namnet holocen och som kännetecknas av ett ganska stabilt klimat; ibland har holocen kallats den långa sommaren. Perioden sammanfaller med jordbrukets uppkomst, alltså att människor började odla jorden och överge det tidigare nomadiska tillståndet.

Lever vi fortfarande i holocen? Atmosfärkemisten Paul Crutzen blev på en konferens år 2000 så utled på att det hela tiden tjatades om att vi lever i holocen eftersom han såg så klart att människan själv numera påverkar klimatet. Han föreslog då ordet antropocen som sedan dess diskuterats flitigt (han var dock inte först – redan på 1870-talet hävdade en italiensk geolog att människans påverkan av naturen var så genomgripande att han föreslog att vi äntrat en ny epok: antropozoikum).

Nyligen gav idéhistorikern Sverker Sörlin ut boken Antropocen där han redogör för begreppets svindlande historia, lyfter in det i nya sammanhang och ställer de avgörande frågorna: Hur kan vi tala om Människans tidsålder när det än så länge i huvudsak är västvärlden som stått för de stora avtrycken i naturen, medan fattiga människor inte gjort det?

Det intressanta är att indelningar av tiden alltid blir politiska. När börjar antropocen? Är det när människor börjar odla jorden, växer snabbt i antal, domesticerar vilda djur och bygger nya hierarkiska och patriarkala samhällen? Eller när industrialismen brakar loss mot slutet av 1700-talet, först med kolet som främsta energikälla och 100 år senare oljan? Resonerar man på det sättet antas lätt tekniska förändringar i sig förklara stora skiften i historien. Från vänsterhåll har termen capitalocen lanserats. Tanken är att kapitalismens genombrott markerar vändpunkten: Då startar den stora exploateringen av naturen.

De flesta bedömare tycks i alla fall ense om att det är efter andra världskriget som den stora, iakttagbara förändringen äger rum: Då infaller Den stora accelerationens tid. Konsumtionssamhället exploderar, tillväxten tar nya språng, levnadsstandarden stiger dramatiskt i västvärlden och senare i Asien. Men inte bara det: 1945 detonerar de första atombomberna, vilket lämnar direkta spår i jorden över hela planeten.

Idag finns icke en enda fläck av planeten där inte spåren av mänsklig civilisation på ett eller annat sätt är närvarande. På havens bottnar, i polarisarna, i atmosfären: Överallt möter ”vi” spåren av oss själva och ofta förstår vi det inte ens. Människor kan gå lyckligt genom vackra barrskogar tills de inser att de vandrar i det moderna skogsbrukets gröna industrihallar. Människans tidsålder är i den meningen en klaustrofobisk tid: Överallt ser människan spegelbilden av sig själv. Det finns ingen ”natur” därute, bortom våra egna handlingar, som vi kan finna förtröstan och självförglömmelse i.

Människans tidsålder, antropocen: Själva orden tycks säga oss att ”människan” nu har makten. Så är det ju inte. Människors makt över andra människor är reell.

Men något har hänt. Numera kan även marxistiska historiker hävda att det inte räcker med att skriva samhällenas historia – vi måste också skriva artens historia, Homo sapiens historia. Jag tror på det. Jag är övertygad om att vår art, i biologisk mening, har egenskaper som gör oss till potentiella ödeläggare av den övriga biosfären. Vår förmåga till samarbete, som vida överstiger alla andra arters förmåga till samarbete, har gjort att vi kunnat bryta oss ut ur alla ekosystems naturliga gränser.

Sverker Sörlin skriver i sin bok om ett annat kännetecken för Människans tidsålder: Produktionen av det planetära. När de första bilderna av jorden från världsrymden togs av amerikanska astronauter symboliserar det en radikal förändring i våra medvetanden. Plötsligt ser vi en liten blå planet stiga över horisonten (earth rise). Det är något helt nytt i människans historia att praktiskt taget alla människor, barn som vuxna, på denna planet har en bild inom sig av att vi just lever på en planet som seglar fram i iskall rymd. Våra medvetanden är inte bara globaliserade i meningen att vi vet oss leva i en sammanhängande mänsklig civilisation. I utkanten av våra medvetanden växer, tror jag, hos allt fler en ny förnimmelse: Vi har bara denna planet att vara på.

Jag tror att vi behöver tänka det svindlande, det som rör sig bortom all dagspolitik och ibland även bortom alla våra ideologier. Att vi lever i Människans tidsålder är absolut skrämmande – men också hoppfullt.