Maktordning i förändring

Den tid vi nu lever i kommer att gå till världshistorien som en av de större omvälvningarna någonsin; men jag är inte säker på hur många som verkligen är medvetna om det. Man försöker sträva på som vanligt, man väljer att ta del av de nyheter som bekräftar ens hittillsvarande världsbild. Många tänker sig att politikerna med hjälp av experter till slut ska ordna upp det hela. Jag minns en essä jag en gång läste om romarrikets fall där skribenten påpekade att de flesta ute i de romerska provinserna levde som vanligt i hundratals år utan att ha en aning om att de levde under imperiets totala sammanbrott.

Demokratin, som I det stora hela bara funnits någon minut på världsklockan, inte ens i hundra år jämfört med de 6 000 år eller 40 000 år som föregick den, är utsatt för spärreld. Dess innersta kärna, folkmakt, rycker allt närmare. Om den parlamentariska demokratin, där vi delegerat makten åt folkvalda politiker inte längre fungerar är det dags för folken att agera och ingripa. Det är just vad Occupy-rörelserna runtom i världen gör. De har faktiskt lärt sig av historien och försöker att in i det längsta inte tillgripa våld. Istället använder den politiska makten det våldsmonopol vi tillitsfullt delegerat till den till att ge sig på fredliga demonstranter med tårgas, gummikulor, vattenkanoner, hästar, hundar, ljudbomber, pepparspray och så vidare. Allt för att försvara en maktordning i fritt fall, som målat in sig i ett hörn för att den lät sig hänföras av marknadens krav på avregleringar, fjärmade sig från folken och gick med på att bilda en egen politikerklass, mer styrd av mediekonglomeraten – ägda av vilka? – än av folken.

EU skapades för att göra Europa lika potent som USA eller Kina i den ständigt pågående kampen om dominansen. Det är begripligt. Men för att få EU att ”fungera” tillgrep man demokratiunderskott och beslöt om oändliga mängder förordningar långt över medlemsländernas folks huvuden. Man bildade en monetär union, som betydde att bankerna i världen vädrade julafton; de kunde med hjälp av marknadsföring låna ut hur mycket som helst, övertygade om att den samlade, europeiska rikedomen skulle betala tillbaka. För EU innebar det en oslagbar PR för projektet EU; folken i Spanien, Irland och Grekland, till exempel fick leva i en boom där välståndet hela tiden tycktes öka. Påhejade av medierna, som inte låtsades om att det handlade om lånade pengar, eller inte var kapabla att verkligen granska vad som pågick, gavs folken intrycket att EU och euron var det bästa som hänt dem. I Sverige röstade folkmakten nej till euron och har på så sätt, för tillfället, räddat Sverige ur den värsta krisen. Men hela den politiska eliten i Sverige var för euro-anslutning, vilket säger mig att folken ofta är mycket klokare än politikerklassen, något som politikerna inte till något pris vill höra talas om.

I Italien har man levt under en PR- och tv-regim, styrd av Berlusconi, som ”berättat” att allt är underbart. Under tiden ruttnade samhällsstrukturen under honom; och nu är det dags för italienarna att vakna och betala tillbaka skulder som de inte ens visste att de hade, liksom i Grekland, Spanien och på Irland. Jag tycker att detsamma gäller Sverige; vi har en PR-regim och en fullständigt otillräcklig mediebevakning, som kanske, kanske är på väg att nyktra till. Alliansen har sålt ut Sverige, utan att ens ta reda på om det gagnar folket. Det enda de vet är att det gagnat marknaden, bankerna och riskkapitalisterna. Det hela är en skandal utan like. Istället ägnar sig medierna, inklusive public service, åt att förfölja de numera maktlösa socialdemokraterna; allt för att låtsas att bevakning pågår. De är genomskådade av Occupy-rörelsen, men ännu inte av folkflertalet.

Det är spännande tider. Jag kan se helt ljuvliga rörelser, gestaltade av Occupy i USA, Tahrirtorget i Kairo, los indignados i Spanien och Grekland och så vidare. Våldet är på väg, framtvingat av polis och säkerhetsstyrkor. Våldsmonopolet som vi en gång delegerade till den politiska makten har nu vänts emot oss för att bevara den politiska makt som inte längre vare sig fungerar eller kan leverera åt oss, folken. Om våldet kommer är det inte aktivisternas fel. Panta rei. Allting flyter. Nu måste vi ta på oss den betungande, demokratiska skyldigheten; att våga allt för de nästkommande generationerna. De flesta vill helst vårda sin trädgård och påstå att de ingenting kan göra; men om vi vågar kan vi förändra. Det är det demokrati handlar om. Vill vi ha kvar detta styrelseskick måste vi ta vårt civilkurage i besittning och vara mycket, mycket modiga. Vi kanske förlorar tryggheten, men vi räddar de som följer efter oss, på samma sätt som våra föregångare var beredda att förlora allt för att vi skulle få leva i demokrati. Valen i Europa, eller tvångstillsättningarna av ekonomer i statstoppen ändrar ingenting.

Till slut måste vi erkänna att friheten ropar efter oss, varenda en av oss.