Jag håller med, med det förbehållet att de få kvinnor som upptagits i patriarkatets toppskikt och givits makt på dess villkor också kan ge sig in i den för världens medborgare djupt destruktiva och oss påtvingade världsordningen/maktordningen.

Efter massakern på Charlie Hebdo och den judiska kosheraffären i Paris bet jag ihop och upprepade mitt mantra: ”Det går över! Alltid hålla huvudet kallt!” Men något annat i mig var dag efter dag gråtfärdigt. Jag tänkte att en annan del i mig vet något, som jag inte vill veta, något jag förtränger för att behålla hoppet.

Makt. Denna fasansfulla strid om makt. Vad jag sett är att maktgalningarna känner varandra väl och vet precis hur de skall angripa sina likatänkande för att utlösa hat, revansch, vendetta och dödande hos dem som för tillfället anses ha större makt och därmed anses förödmjuka de mindre mäktiga – och inte sällan gör det – i kraft av sin övermakt. Båda sidor är beredda att låta hur många oskyldiga som helst dö för att ”vinna”. Detta parat med propaganda och själva berättelsen om världen, där det fasansfulla toppar all nyhetsvärdering och där de mäktiga, också de onda mäktiga, blir superstjärnor som garanterar den onda cirkel vi nu (igen) lever i.

En profet höll jag på att skriva, men han var filosof, Friedrich Nietzsche proklamerade i början av 1900-talet att människans innersta drivkraft är viljan till makt. Det var mycket djupare än så och jag ”skyller” inte på Nietzsche, men denna hans sentens anammades av all världens mörkermänniskor, som ursäkt för deras handlande: Skyll inte på oss, sådan är människan! (Är hon?) Maktmänniskorna hävdar: Vi saknar skuld, vi strider bara om makten, allt enligt människans ”natur”. 

I årtusenden har profeter, filosofer, dramatiker, författare, statsmän, ideologier, vetenskap och så vidare pådyvlat människan olika egenskaper, inte sällan motbevisade av historiens gång. Men under varje epok finns det ”experter” som tilldelar människan de egenskaper som makten för tillfället behöver. När tron på en allsmäktig gud och kungen, påven eller kejsaren som denna guds förlängda arm bröt samman såg Nietzsche till att ”demokratisera” maktbegreppet. Viljan till makt finns inte bara hos överheten; den är människans – i Nietzsches syn på världen – mannens själva drivkraft. På så sätt permanentade han eller hans uttolkare maktbegreppet som livets mening och drivkraft, något som passar maktens människor som hand i handske. De påstått ”islamistiska” massmördarna i Jemen, Irak, Syrien, Pakistan och Paris har ännu inte demokratiserat slakten av medmänniskor, de hänvisar ännu till profeten Muhammed, medan ”väst” gjort så kallade framsteg och påstår att varje enskild människa drivs av viljan till makt. 

Viljan till makt är inte medfödd, den är inlärd i de olika kulturerna, både de så kallade barbariska och civiliserade.

Hörde den brittiska historikern David Wengrow säga att stora delar av mänskligheten klarat sig bra i upp till 8 000 år utan centraliserad makt och obevekliga hierarkier och istället styrt sig själva. Och, tillade han, de var människor precis som vi, minst lika intelligenta och medvetna om vad som pågick och att de förmodligen visste precis vad de gjorde när de undvek att flytta till kungadömen och dynastiskt styrda diktaturer och istället stannade kvar i ”periferin”. Han sa också att människor av idag tutats i att våra hierarkiska maktsystem är de enda möjliga. Han sa det inte, men undertexten var att historieskrivningen formas för att gagna den nuvarande maktordningen. 

Vårt öde är att det inte längre finns någon periferi att bosätta sig i. Allt är ”maktat”. Jag hoppas på den dag då människor befriar sina sinnen från maktens berättelser. När Pegida demonstrerar mot ”islamisering” i Tyskland eller Nationella Fronten i Frankrike stöds av 30 procent eller SD i Sverige av 13 procent är det de makthungrigas berättelser de lyssnat till, som ger invandrare eller muslimer skulden för deras vantrivsel. Så har det alltid varit när det gäller maktens berättelser; finns inga invandrare skapar man egna kastlösa, typ tattare i Sverige, som påstås förstöra tillvaron för ”de sunda”, allt för att generera den makt som göds och lever av motsättningar. Framtiden, om den finns, hoppas jag ska genomskåda dessa maktens maktgenererande berättelser.

Susan Brownmiller, som skrev den första, avgörande boken om våldtäkterna i världen kallade våldtäktsmännen för patriarkatets terrorister/gerillakrigare. Majoriteten av män skulle aldrig ens drömma om att våldta, men våldtäktsmännen såg till att upprätthålla kvinnors rädsla för män, skrev hon. Ungefär på samma sätt som idag IS i Syrien och Irak och Paris ser till att skapa skräck inför muslimer. När våldtäktsdebatten pågick som intensivast kände sig många män djupt sårade av att betraktas som potentiella våldtäktsmän. På samma sätt som vanliga, hyggliga muslimer fasar inför att förväxlas med dem som mördar i deras namn. 99 procent av männen våldtar aldrig någonsin, på samma sätt som 99 procent av muslimerna är totalt emot terror och mördande. Men de makthungriga, inklusive SD i Sverige, använder de förryckta mördarna till att skuldbelägga och utpeka alla muslimer därför att det gagnar deras maktbas. När ska vi äntligen genomskåda och avvisa dessa maktens strategier och berättelser om världen?

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.