Ledare. Linn Spross.

2016-08-09 04:00
Bild: Jack Mikrut/TT

Magasinens genomgående budskap är att vi kvinnor är dåliga människor

I dessa tider är man inte misslyckad för att man jäser ett bröd lite för kort eller har fnasiga armbågar, utan för att man missköter sin kropp, skriver Linn Spross.

Jag har ändå ett helt okej minne. En slutledningsförmåga som fungerar ganska bra. Ändå går jag på det varje sommar. Tänker på att den där tågresan kommer gå fortare om jag har något att läsa. Från tidskriftshyllorna ger glänsande magasin ifrån sig lockrop: ”Köp mig, läs mig, jag är lättsam och kul. Tiden går fortare när du är med mig.”

Jag vet inte ens vad de kallas nuförtiden, de där tidningarna som specifikt riktar sig till kvinnor. Damtidningar känns förlegat, tjejtidningar likaså. Men ändå är det uppenbart vilken målgrupp de har och vilket syfte. Det är meningen att man ska känna sig ful och äcklig. Som att någonting är fel med en, som genast måste åtgärdas. De fångar en tidsanda på ett särskilt sätt. Detta visste feministpionjären Barbro Backberger som 1966 släppte boken Det förkrympta kvinnoidealet, i vilken hon slog fast att 99, eller kanske bara 98 procent av alla Sveriges kvinnor var neurotiker av de normer och ideal som pådyvlades dem. Dessa ideal upptäckte hon i veckotidningarna.

Barbro Backberger kom fram till att den bilden som förmedlades gick ut på att det på något sätt var fel på kvinnorna, som alltid kunde bli mer behagfulla, likna diverse kungligheter lite mera och bli lite bättre på att baka bröd. Barbro Backbergers bok ekar av ett hemmafruideal. Hon ställde sig frågan om när det stora upproret egentligen skulle komma. Ja, inte var det på 90-talet i alla fall.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Nina Björk gjorde något liknande i sin bok Under det rosa täcket. Även hon läste dessa tidningar och drog samma slutsats. Kvinnan, i synnerhet hennes kropp, är ett ständigt pågående förbättringsprojekt. Jag minns hur Nina Björk skriver om att hon blir påmind om att särskilda ytor på hennes kropp bör utsättas för peeling och smörjning för att även dessa delar ska vara lena och lukta gott.

Nu har ju jag inte på något sätt varit lika noggrann som Barbro Backberger eller Nina Björk, men jag tycker mig se hur samma saker lever kvar, men i nya former. I dessa tider är man inte misslyckad för att man jäser ett bröd lite för kort eller har fnasiga armbågar, utan för att man missköter sin kropp. Det är ett särskilt pseudovetenskapligt hokus-pokus som presenteras som fakta.

I en tidning läser jag om att man bör äta Himalayasalt och havssalt, men inte vanligt salt. Jag läser att den som vill få ett friskt och glänsande hår bör lägga om hela sin kostrutin och äta fler gånger om dagen, eftersom kroppen prioriterar om vad den lägger näring på då. Att man ska sova på rygg för att undvika rynkor i ansiktet, som uppstår av att huden pressas mot skrynkliga lakan (?). Källan till dessa påståenden står ej att finna. Ibland skriver man ”studier visar” för att ge någon slags legitimitet. Men det verkar inte bättre än att källan oftast är fria fantasier.

Det var länge sedan dessa tidningar la till sig med feministiskt glättiga budskap om kvinnors potential. Det är det som gör det särskilt lömskt. På Barbro Backbergers tid sa man att man rörde ihop bra tips, som gjorde kvinnor starka tillsammans, med sådant där lite mer lättsmält om prinsessbröllop. Samma saker säger man nu. ”Hälsa är viktigt, vi vill hjälpa folk till ett sundare liv!”

Bland reportage om kvinnor som har bestigit berg och räddat världen, tillsammans med några bekännelser om att somliga ibland struntar i sin ”skönhetsrutin”, ryms fortfarande samma budskap om att man måste förändra sig, genast! Gärna en genomgripande livsstilsförändring som kostar riktigt mycket pengar, ty endast då kan du bli hel som människa.

Att kvinnor är särskilt fåfänga och lättsinniga varelser har idioter sagt i århundranden. Stämpeln av ytlighet som något dåligt, att vilja ägna sig åt hudvård, smink och annat kul som något moraliskt förkastligt har många feminister kämpat mot. Det är inte det som är problemet.

Det handlar inte om att tipsen om att hitta ett perfekt rött läppstift är sämre än ett tips om tekniska lösningar. Det handlar om det genomgående budskapet om att man är en dålig människa.

Det handlar om att dessa tidningar har mage att skriva allsköns hittepå som vedertagna sanningar, bara för att människors dåliga självförtroende är en särskilt lukrativ egenskap.