När döden skrämmer, kalla den ”frid”.
När den ensamma våningen skrämmer, kalla den ”hem”.
När det globala ockret skrämmer, kalla det ”handel”.
Språkkritiken och underifrånperspektivet är brofästena i hans författarskap och det syns också i Vintersagan Sverige. Vintersagan Sverige blev den slutgiltiga titeln på det mäktiga samlingsverk (1 072 sidor!), skrivet på blankvers, som består av Vintersagans fyra delar och som Göran Palm i omarbetat skick kom ut med i år, strax efter sin död. Ett första konstaterande kan göras om detta verk, som inleds 1984 och kulminerar 2005, det här är berättelserna om allt det som under denna långa period, nästan ett kvartssekel, kom i skuggan i samhällsdebatten, i politiken, i medierna, i poesin. Detta är den icke-officiella, alternativa, rentav hemliga och underjordiska krönikan om Sverige under ett avgörande kvartsekel. Han är i Vintersagan en predikant i vildmarken – men vildmarken utgörs här av den alltmer postmoderna, storstadsfixerade och marknadsliberala tidsandan.
Trots att han skriver i tidens marginal är han aldrig på dåligt humör i sin Vintersaga. Han gnäller inte. Varifrån kommer då hans goda humör i detta långa versepos? I hög grad från själva versmåttet! Göran Palm är helt enkelt så förtjust i att ha hittat blankversen att det i sig skapar ljus i berättelserna. Den som skriver på metrisk vers vet att skrivandet ofta blir ett självförglömmande hantverk. Man får leta efter de rätta orden längs nya vägar. Redan i inledningen skriver han till exempel om husvagnar – men ordet husvagn passar dåligt i den jambiska metern, så istället måste han skriva ”hjulförsedda torp”. Vilket direkt blir mycket bättre. Det skrattas och skämtas i själva versmåttet! Och så är det hela vägen – i sista delen talas det någonstans om läckande oljetankers, men läckande är verstekniskt en förbannad så kallad daktyl – läck- an – de – så istället för läckande måste han skriva ”inkontinenta” oljetankers. Versformen i sig alstrar infall.
Ändå är Vintersagan ett epos från den officiella tidens utkanter. 80-talet var en uppmarschtid för nyliberalismen och det märks i Vintersagan. Men det är också så att Göran Palm väldigt ofta tar spjärn mot en i alla fall långt in på 90-talet ännu levande idé om det svenska folkhemmet. Folkhemmet nämns stup i kvarten i Vintersagans första delar, både i positiva och negativa termer. Men under den långa tid som Göran Palm skriver sin Vintersaga försvagas nationalstaten Sverige och begreppet Folkhem försvinner nästan. Det gör hans epos mer vilset i de sista delarna.
Men Vintersagan gör utkanterna till det centrala. Göran Palm talar hellre om landmassan Sverige, med sina miljarder innevånare bland djur och människor, än om nationen Sverige. Han lyfter fram gles- och landsbygd och slåss alltmer för ett småskaligt byideal och det byidealet ser han att det i hemlighet existerar även mitt i storstäderna, i stadskvarteren. Han gillar det lilla.
Hur mycket omedveten nationalromantik finns det i Göran Palms Sverige-epos? Jag tror att det finns lite av det, trots det konsekventa underifrånperspektiv som alltid underminerar all nationalism. Alldeles i slutet av sitt epos frågar författaren sig själv varför han så envetet skrivit om Sverige och det svenska och han slår fast följande: ”Svenskhetens kärna är ju svenskan själv.” Alltså det svenska språket.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vintersagans sista del utkom 2005. Hade den kommit ut i dag eller för bara några år sedan, efter högerextremismens inmarsch i riksdag och politik, tror jag inte att Göran Palm hade definierat svenskhetens kärna som det svenska språket. Omedveten nationalism sticker upp i den formuleringen.
Men hans livsverk står där; den konsekventa kritiska blicken mot allt däruppe. I dikten Till dem som vill överleva sammanfattas det. Dikten har den höga tonen, den är lite av en psalm för en evig upprorstanke. Senast jag deklamerade den högt var strax före folkomröstningen om EMU 2003:
Under triumfvagnen,
där finns de enda som kan uttala ordet NEJ
så att hela vagnen stjälper.
De säger inte så ofta sitt nej.
De tiger i regel; de tiger och sliter.
Men inga andra kan.
För varje år går vagnen bara snabbare.
Att hoppa av är kanske redan omöjligt?
Lär dig slavarnas språk.
Det är det enda språk
som inte kommer att dö ut.
