BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Undrar hur många som fick detta till sina mobiler? Själv föreställde jag mig genast en avancerad anfallsövning, hur bombplanet smög in under det andra planet, för att lura radarsystem, för att osett kunna ta sig in i Sveriges huvudstad, utan annat att oroa sig för än att göra en gir runt Kaknästornet.
En förbluffande aggressiv handling.
En förskjutning av en redan ansträngd säkerhetspolitisk situation.
Sedan läste jag artiklarna.
De ryska bombplanen flög inte med samma rutt som passagerarplanet, utan passerade för en sekund under det, med marginal på 1 800–2 500 meter. De ryska bombplanen befann sig inom ”isländskt skyddsutrymme”, alltså närmre Keflavik än Arlanda.
Ingen anfallsövning.
Ingen direkt angelägenhet för Sverige.
Det är ändå relevant att diskutera det som inträffat. Bombplanen flög med sina transpondrar avstängda, ytterligare ett exempel på hur Ryssland markerar gentemot europeiska Natoländer. En provokation att lägga till ett mönster: Krim-annektering, upprustning, desinformation, spioneri, cyberintrång, underhåll av fascistiska grupper.
Men, varför alstrar jag omedelbart mitt fantasifoster, som hämtat ur en sämre actionfilm?
Propaganda.
En tilltagande kapprustning som kommer från det militärmediala komplexet.
Journalister intervjuar anonyma källor inom Försvarsmakten.
Journalister intervjuer forskare – ofta knutna till Försvarsmakten – som bekräftar vad anonyma källor uppger.
Inte alla journalister, utan en mycket begränsad krets vars uppdrag är att rapportera kring säkerhetspolitik. Om någon utmärker sig är det Mikael Holmström på Dagens Nyheter.
Häromveckan (18/9) fick han stort utrymme för ”helt nya uppgifter om ett ryskt hot mot Sverige”. Det här baserades på källor ”med insyn i underrättelseläget” och i landets ”militära beredskap”. Kopplingen görs mellan detta hot och påskyndad återbesättning av Gotland.
Mikael Holmström tar även fasta på att försvaret tidigare sagt att ett angrepp mot Sverige är ”osannolikt”, men nu menar att ”låg sannolikhet” gäller. En glidning, enligt Mikael Holmström. Som får detta bekräftat av Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet:
”Osannolikt betyder att risken är mycket liten, storleksordningen någon procent. Att något har låg sannolikhet betyder att det antagligen inte händer, men att det kan vara 15 procents risk att det händer. Många bedömde att det var osannolikt att Ryssland skulle annektera Krim och gå in i Ukraina, men det hände bevisligen ändå.”
Risken för ryskt angrepp har ökat med 1 500 procent.
Risken relateras till Krim.
Ursäkta?
Dagens Nyheter rekryterade Mikael Holmström från Svenska Dagbladet. Under tre decennier har Mikael Holmström bevakat säkerhetspolitiska frågor. Han har metodiskt odlat sina källor i försvaret, i forskningsvärlden, i regeringskansliet. Han har – genom allt detta – blivit en maktfaktor med Sveriges största morgontidning som plattform.
Hur använder han den?
Ryska ubåtar kan slå mot internet, varnar Mikael Holmström (24/8) i en artikel som tar avstamp mot en ny bok, där det beskrivs att Ryssland har hemliga förband med hydronauter som är kapabla till sabotage på stora havsdjup. Som att klippa globala kommunikationer.
”Gotland hålls vid liv med bara två telekablar och en elkabel från fastlandet. Klipper du kablarna så är ön till stor del isolerad och ligger där i mörker och utan internet”, säger en av författarna, Joakim von Braun.
I en faktaruta nämns pliktskyldigt att USA också har samma kapacitet.
Mikael Holmström, ett slags kejsare av det militärmediala komplexet, är särskilt förtjust i vad som pågår under Östersjöns yta. Det är en återkommande läggning hos denna journalistiska nisch. Ubåtarna. Vad är det som skymtar där bortom kobben? I fjol drogs detta till sin spets, då Mikael Holmström – med stöd av sin arbetsgivares resurser – utförde ”två rekonstruktioner” och en ”nautisk analys” för att visa att Försvarsmakten har fel, att det visst var en ubåt från främmande makt som tagit sig ända in i Stockholms inlopp (15/5 2015).
Det är journalistik med en agenda.
Det är journalistik som – för att citera Mattias Göransson, han ifrågasatte publiceringen i Aftonbladet Kultur (12/6 2015) – fogar sig till en svensk tradition med ”masspsykosframkallande och ovederhäftig rapportering”.
Det är kapprustning.
Det är kapprustning som försvårar en sansad debatt om Sveriges säkerhetspolitiska utmaningar, om hur försvaret ska utformas, om hur vi ska förhålla oss till Nato, om hur vi ska förhålla oss till Vladimir Putins nya Ryssland.
Det är kapprustning som gör människor rädda.
Speciellt om politiker och ledarsidor adderar till den.
”Om två ryska bombplan hade startat från sin bas i Kaliningrad när jag inledde så hade vi sett dem nu över Almedalen. 18 minuter, längre än så är inte avståndet. Glöm aldrig det!” uppmanade Jan Björklund (AP) under sitt tal på Gotland förra året.
Absolut ingen tjänar på den sortens tonläge. Förutom möjligen den som saknar 1900-talets destruktiva polarisering och kraftmätning. Ja, och den som vill att Sverige fullt ut ska ansluta sig till Nato, men vet att opinionen först behöver bearbetas. Ja, och den som vill att Ryssland på nytt ska fruktas som slagkraftig supermakt.
Men alla vi andra ...
Det är som om debatten rycks bort från oss, att den blir hart när omöjlig att relatera till.
Som att frågan om regeringsbildning med stöd från Sverigedemokraterna plötsligt handlar om att partiet eventuellt kan ha infiltrerats av en Kreml-utsänd, inte om att partiet är ideologiska rasister.
