BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Om du tar ett icke-existerande höghastighetståg till Europas alla huvudstäder kommer du se partier som till sin storlek utgör en bråkdel av vad man en gång varit. I några länder, som Grekland, har rörelsen utraderat sig själv. I andra, som Spanien, förtvinar den då den vägrar acceptera att samarbeta med Podemos. I Österrike och Tyskland har samarbetet med borgarna gjort att partierna över huvud taget inte kan presentera en väsensskild politik. Och i Norden betraktas det som helt normalt att en statsminister från S bara ska ha en fjärdedel av väljarna bakom sig.
Men att vinna makten är inte omöjligt. När tyska S-ledare under senaste åren förklarat att man kanske kan tänkas samarbeta med Die Grünen och Die Linke så har opinionsmätningarna gått upp. Den trenden fortsätter, även om nye S-ledaren Martin Schulz själv inte lovat något rödgrönt samarbete.
Och visst kan Norge åter få en S-ledare som statsminister liksom Portugal fick det när vänster och miljökrafter följde med in i regeringen.
Att vinna val mot en borgerlighet som är skakad av nationalismen inom sig är en sak. (Ja, SD tillhör det borgerliga blocket, liksom AfD, Ukip, Dansk Folkeparti och många fler som vuxit på högerkanten i Europa under det sista decenniet.)
Ett svagt S-parti kan få ministerposterna, men det intressanta för väljarna är naturligtvis om man kan återskapa reformismen.
Alltså idén att man med politiska reformer, bit för bit ska ändra maktförhållandena så att demokratin blir allt starkare mot ägarmakten. En reformism som handlade om ökad jämlikhet, inte om ökade klyftor, ökad export, ökade enskilda karriärmöjligheter och tillhörande stress.
En reformism som inte handlar om att reformera skattesystemet så att de som har mest får lite mer för att ”hjulen ska snurra bättre”.
Faktiskt, om det är någon tidpunkt där reformismen förlorade sin historiska roll så är det kanske när S i det mest moderna landet i Europa – Sverige – på 80-talet menade att utjämningen visavi skatter inte längre gick att utveckla. Skattetrycket ”måste ner” och någonstans där började en rutschkana som avslutades med borttagen arvsskatt på 00-talet.
För vad ska löntagare ha en socialdemokrati till om den inte kan utjämna i samhället?
Att svenska S-märkta ledarsidor hyllade Clinton och hatade Sanders, för att inte tala om ilskan över Corbins fortsatta makt i Labour, säger något om problemen. Viljan att få makt, det vill säga ”vara realist”, är större än viljan att skapa makt som kan förändra.
Politisk makt är ju inget man får av väljare. Det är något man skapar tillsammans, men då måste man också samlas runt idéer om förändring. Hur ska vi få sänkt arbetstid? Jämlika pensioner? Rättvis vård till alla? Forskning som gynnar medborgarna, inte patentsökande kapitalägare?
Reformismen som idé är att tydligt säga att det här är första steget, det här är andra, det här är …
För att vara övertydlig.
Det är inte reformism att säga ”bort med vinster i vården”. Det är ett nödvändigt försvar, men det blir inte reformism förrän man presenterar en idé om hur vården ska kunna drivas mer jämlikt och med självstyre av de anställda.
Det är inte reformism att säga ”det är illa att pensionerna blivit så låga”, däremot är det reformism att säga höjd grundpension betald via ökad skatt från alla andra.
Det är inte reformism att säga ”bankerna är giriga”, det är däremot reformism att säga att Riksbanken ska ge alla medborgare ett lönekonto utanför bankernas makt.
Det är inte reformism att säga ”100 procent förnybart”, däremot är det reformism att visa de offentliga investeringarna som ska genomföra det.
Visst är socialdemokratin i EU försvagad av fackens förluster i land efter land. Sänkta lönenivåer, massarbetslöshet, utslagning av gammal industri och så dessa usla trygghets-system… De här förlusterna skapar konservatism, inte radikala förslag. Att S blivit försvararna av kol, kärnkraft och diesel är inte en slump, det bottnar i fackliga rörelser som är lika hotade av förändringen som ägarna av den ekonomin.
Men det finns självklart ingen motsättning mellan behovet att rädda världen och löntagarnas behov av jobb och trygghet. Tvärtom, de enda som förlorar på en grön reformism är de som tjänar pengar på förstörelsen.
Ja, vänstern är en splittrad rörelse över hela Europa. Från Mikael Damberg-figurer på partikontoren till nya frihetsrörelser i södra Europa och så dessa nordliga gröna nationalister som vänder sig mot ”EU” i tron att man därmed kan mota Le Pen eller SD.
Men som socialist och reformist tror jag att just denna osäkra och splittrade rörelse är en fin början till förändring.
När traditionella socialdemokratiska rörelser blir tillräckligt svaga samtidigt som gröna rörelser och gammelvänster inte växer så kan något hända eftersom alla blir lika stora på den skolgård som kallas för vår vardag.
Reformism handlar inte om att säga att en annan värld är möjlig utan den handlar om att visa de konkreta reformerna vi ska genomföra för att nå dit.
Nej, reformismen är inte snäll.
Den är ett hot för den där procenten som äger jorden.
