Ledare. Claes Borgström.

2017-06-26 03:00

Jurister måste ta ansvar för samhällsdebatten

Fallet om mordet på Kevin är ett exempel där fler kunniga jurister borde korrigera de värsta felaktigheterna i det som rapporteras.

På 1980-och 90-talen höll jag vid flera tillfällen föredrag för jurister eller deltog i seminarier på temat hur vi inom rättskipningsområdet bör förhålla oss till kontakter med media. På den tiden var framför allt domare och åklagare, men ofta även advokater, ovilliga att tala med journalister.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

”Hör jag att det är en journalist på tråden (det var före mobilerna) lägger jag på luren direkt för det blir alltid fel”, minns jag en åklagare utbrista med instämmande av sina kollegor. ”Det blir det inte alls”, svarade jag. ”Visst händer det att det blir fel ibland men det mesta som skrivs om förundersökningar, rättegångar och domslut ger en i huvudsak rättvisande bild av vad som förekommit.”

Jag försvarade enträget medierna mot skeptiska jurister och underströk att det är vi själva som har huvudansvaret för att rapporteringen om hur rättssamhället fungerar blir riktigt beskrivet.

Det var då det. 

I dag bidrar många jurister med tendentiös och missvisande information om rättsskipningen. Att en advokat i såväl rättegången som i kontakter med medierna på alla vis lyfter fram det som talar för klientens sak är en självklarhet. Men i kommentarer till rättsfrågor som inte berör en egen klient har även advokater, tillsammans med åklagare, domare och rättsvetare, ett ansvar för att bidra med ett korrekt och så fullständigt underlag som möjligt så att människor ska kunna bilda sig en uppfattning om pågående och omdiskuterade rättsfrågor. 

Jurister som är verksamma inom rättskipningen bör vara aktiva i samhällsdebatten. De som uppfattar till exempel att missvisande eller felaktig information sprids rörande ett aktuellt fall måste ta till orda. Fallet rörande mordet på pojken Kevin för snart 20 år sedan är ett exempel där fler kunniga jurister borde korrigera de värsta felaktigheterna i det som rapporteras.

Många jurister har oreflekterat instämt i påståendet att man som grundregel bör höra ett barn i en brottsutredning endast en gång, eller i undantagsfall ytterligare gång. Men den regeln är inte relevant i Kevinfallet.

Ett barn som sett sin pappa misshandla barnets mamma bör man kanske inte höra alls eller i vart fall inte mer än en gång. Det finns i regel annan tillräcklig bevisning än barnets berättelse och den lojalitetskonflikt som barnet kan uppleva bör man avstå från att förstärka. Det finns fler exempel när man kan avstå helt från att höra barn eller i vart fall begränsa sig till ett förhör.

Men när det gällde Kevin hade de två bröderna, fem och sju år gamla, berättat på ett sätt som pekade på att de hade med hans död att göra. Det är klart att det var viktigt att försöka få visshet i vem eller vilka som hade förorsakat Kevins död och det förutsatte flera förhör med barnen. Men lika viktigt var det ur de två pojkarnas synvinkel att få vetskap om de hade med Kevins död att göra. De första förhören gav inte underlag för några säkra slutsatser. Barnen lämnade olika uppgifter och ändrade sig. Att i ovisshet om hur det låg till avstå från ytterligare förhör skulle ha varit ett oförlåtligt svek mot barnen. Om de på ett eller annat sätt varit delaktiga i att Kevin dödades skulle de ju behöva omfattande stöd under lång tid. Ingen, varken jurister, psykologer eller journalister, har ens nämnt den aspekten.

Det har rapporterats att pressande förhör med barnen pågick i flera timmar. Men en eller några sekvenser ur ett eller några förhör ger inte en rättvisande bild av hur förhören genomfördes. De avsnitt i förhören där polisen pressar barnen är värt stark kritik. Men barnförhör innehåller långa sekvenser av samtal om annat än utredningsfrågor – hur är det på dagis, vad ska du göra i morgon, har du någon bästa kompis och liknande. Många pauser, ibland långa, är vanligt. Ibland äter barnen något, de kanske kopplar av med att lägga pussel. I tidsangivelsen för förhöret ingår allt detta. Alla med erfarenhet av barnförhör vet detta men den missvisande informationen att barnen ”pressades i förhör under flera timmar” har stått oemotsagd.

Men mediernas rapportering! Vart har källkritiken tagit vägen? Varför förekommer inga som helst intellektuella resonemang om alternativa scenarier till de beskrivningar som lämnas i en samstämmig ström av kommentarer från snart sagt alla som uttalar sig om till exempel Kevinfallet? Hur kommer det sig att journalister (med något undantag) inte granskar andra journalister? Frågelistan kan göras längre. Mitt eget förtroende för medierna har jag inte släppt helt och hållet men det har krackelerat. Människor i allmänhet har ingen möjlighet att värja sig mot upprepade påståenden att det förhåller sig på ett visst sätt, hur fel det än är.

Olaus Petris domarregel från mitten av 1500-talet borde införlivas i mediernas förhållningssätt till sin rapportering: ”Det är icke allt sant som sanning är likt.”