I skrivande stund vet ingen hur valet egentligen kommer att sluta och vilken regering som kommer leda landet. Hela havet stormar.

Jag känner en djup sorg över att SD gått framåt, som vore jag invandrare i mitt eget land. Många svenska journalister och kommentatorer har funnit det lämpligt att ”varna” allmänheten för att rösta som den gör, om vissa opinionsmätningar stämmer. Det finner jag odemokratiskt.

Vidare försöker den svenska, politiska journalistiken driva på mot blockpolitik, vilket knappast är deras jobb. De vill amerikanisera den svenska väljarkåren så att det bara ska finnas två dominanter att rösta på, som i USA. Det vill inte väljarkåren, som svarar med att rösta regnbågigt, ”kaotiskt” enligt vissa kommentarer, rösta på det parti som ligger närmast deras egen övertygelse. Vilket är demokratins allra innersta idé. Har vi ett valsystem som leder till vad proffstyckare kallar kaos är signalen att det finns stora motsättningar inom demokratin, vilket är som det ska vara.

Inget parti har lyckats utforma en politik som svarar mot en majoritets önskningar. I det läget är det inte allmänheten, medborgarna, det är fel på utan lyhördheten hos de politiska partierna och medierna. Allmänheten får bara lägga sig i politiken en gång vart fjärde år medan det politiska kommentariatet, inklusive jag själv, tycker och orerar vareviga dag, dygnet runt under alla de fyra mellanvalsåren.

Själv tycker jag att Sverige ska förbjuda alla opinionsundersökningar, säg från och med två veckor före valet. Människor påverkas av möjliga ”vinnare” och det är tydligt att vissa opinionsundersökningar är politiserade, menade att påverka valkvinnomanskåren även om de bedyrar motsatsen, på samma sätt som Standard & Poor och andra ratinginstitut gav kriminella finansindustrier på väg mot sammanbrottet högsta poäng 2007, strax före den av finansskurkarna förorsakade kraschen.

I mina ögon liknar opinionsinstituten dessa ratinginstitut. Det blir både mer demokratiskt och mer spännande om dessa maktspelande institut tillhålls att hålla käften i god tid före valet.

Medborgarna i olika länder satsar på oordning, skottar, kataloner och svenskar: budskapet är att vi vantrivs i denna guldkalvskultur, där de ombud vi tillåts välja mellan låter sig begränsas av guldkalven och inte kan låta bli att rejva runt den. Jag tror att en majoritet vill en annan världsordning och att inget parti förmått möta denna dröm.

Och cirka 87 procent av väljarkåren är för en öppen och generös flyktingpolitik, när jag tänker så känner jag mig hemma igen. Och ett stort glädjeämne är att hur det nu än går kommer Carl Bildt inte längre att vara utrikesminister i Sverige.