Kommentar. Nabila Abdul Fattah.

2015-01-12 10:02
Folk visar sitt stöd efter attacken mot tidningen Charlie Hebdo.  Bild: TT/AP
Folk visar sitt stöd efter attacken mot tidningen Charlie Hebdo.

Jag sitter inte inne på ­någon förklaring

Jag ville inte förklara min religion. Jag ville börja ett nytt jobb, hålla mitt nyårslöfte om att ta med mig matlåda till jobbet, laga bra mat åt mina barn.

Jag ville för en gångs skull hålla mig utanför. Jag ville inte förklara min religion, dra fram suror i Koranen som motbevisar rasisters påståenden, jag ville inte fördöma, jag ville inte sitta fastklistrad framför tv:n. Jag ville inte vara den som ständigt kollar så att hela världens 1,5 miljarder muslimer sköter sig. Jag ville inte chockas över att rasister är rasister och säger rasistiska saker.

Jag ville börja ett nytt jobb, hålla mitt nyårslöfte om att ta med mig matlåda till jobbet, laga bra mat åt mina barn.

Och medan jag satt på Pinterest och sökte på rolig, kreativ och nyttig mat för barn så ringde nyhetschefen på Dagens ETC.

Hon erkände det själv. Hon ringde mig för att jag var den jag var, för att jag tror på islam, och för att hela världen nu vill ha ett uttalande från den muslimska världen. Som att vi sitter inne på någon förklaring som är duglig nog i en situation som denna. Och svar som ”Jag vet inte. Jag vet helt ärligt inte”, inte accepteras.

Jag har ingen förklaring. Och jag sa till henne, jag vill inte vara en del av detta. Jag sa det till min omgivning också. Jag vill inte vara en del av detta. Jag förstår det lika lite som ni. Jag vill inte ge förklaringar, jag vill inte säga ”men dom började!”, jag vill inte fördöma. Jag är trött på att vara i försvarsposition, redo att langa en förklaring för saker jag själv inte har en aning om. Det är inte mitt kunskapsområde.

Det finns inga ord i mitt vokabulär som kan förklara terrorism förutom ”barbari”. Jag vill fortsätta söka barnmat på Pinterest, varför får jag inte göra det? Varför är det för mycket begärt?

Men egentligen är detta bara en önskad position. Den verkliga positionen är att jag redan är indragen i detta, vare sig jag vill det eller inte.

Det finns inget recept på Pinterest som kan rädda mig ifrån det.

Jag vill inte vara en del av detta, men detta är redan en del av mig.

För resultatet av detta slår mot mig och min trygghet. Min familj och deras trygghet.

Och det gigantiska gummibandet runt min midja dras åt till max och jag slungas in i det igen. Och nu står jag här. Mitt i smeten som jag själv inte kan kontrollera. Som jag å ena sidan vill undvika men å andra sidan måste kämpa i.

Och jag vill bort härifrån. Jag vill sticka huvudet i sanden, för en sekund. Andas ut. Ta hand om mina barn, betala mina räkningar, förbereda matlåda.

Samtidigt inser jag att jag idag är så långt bort ifrån det som jag någonsin kan vara.