Det farligaste man som en människa som kämpar för en verkligt rättvis värld kan göra är att tro att det finns något som heter ”etablerade medier” eller objektiva nyheter – något man kallar ”mainstream”.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det är en farlig lögn när den berättas av de som jobbar i den och den berättas oftast i ett försök att ställa sig ”ovanför” de konflikter som är själva samhället.

Om journalister använder begreppet ”alternativa medier” som ett skällsord för ”fake news” eller ”alternativa fakta” så är man ute på hal is. Alla arbetarrörelsens medier sen 1800-talet har varit alternativa medier. Alla miljöorganisationer med utåtriktade medier är alternativ som driver dess frågor. Om det var så att stormedier som SVT eller de borgerliga morgontidningarna räckte för att skapa ett demokratiskt samhälle, ja då skulle det räcka med fyra, fem medier och i övrigt tystnad.

I hela mitt liv har jag skapat alternativa medier, alltså tidningar, sajter och annat. De har alla handlat om att den berättelse DN eller SVT eller Aftonbladet.se sprider inte är en objektiv berättelse – det är i bästa fall valda sanningar som bekräftar den berättelse om världen som de som styr dessa medier har.

Det här är lika självklart som att ETC:s rödgröna medier väljer andra nyheter och andra analyser än de borgerliga tidningarna gör. En ”vild strejk” är inte något olagligt för oss, det är en demokratisk rättighet i kampen mellan ägare och anställda, men det är en strejk utanför det avtalssystem som byggts upp. (Det betyder inte att det alltid är en strejk som fungerar eller ens driver bra krav, men det är inte ”fel” att strejka vilt bara för att arbetsgivare tycker det.)

Den här enkla sanningen om behovet av olika medier håller nu på att grumlas genom att många journalister – även socialistiska sådana – är förtvivlade av den nya högerns propaganda där välfinansierade extrema sajter driver falska påståenden om immigration, om skatter, om ”eliten” och – i åtminstone USA – klimathotet. (FOX News)

Men alla medier är del i en politisk berättelse om världen.

Alla nyheter är valda.

Om journalister börjar dela in världen i en professionell kår å ena sidan och en tyckande massa å den andra, då blir man just den medieelit extremhögern gastar om. Det är extra farligt eftersom yrket är ett privilegierat yrke, med stora förmåner och goda livsvillkor.

Så både för journalister och läsare är det viktigt att ständigt återkomma till att man är del i en politisk kamp som kallas samhälle. Klasser styr, rasism finns, manlig makt dominerar och en procent äger faktiskt majoriteten av världens rikedomar.

Tron att journalistik är sanning utan åsikt är fördummande och jag har ett enkelt exempel jag jobbat med i snart trettio år. Det var då jag började skriva om påståendet om den stora ”statsskulden”, ett begrepp som plockades upp av nyliberala ideologer som den kanske viktigaste motorn för att förändra ekonomin.

Göran Persson talade om statsskulden för att få igenom nedskärningar och ”åtstramning”, finansministrar efter det har alla drivit samma linje. All privatisering, alla avgifter på offentlig vård (ökad ojämlikhet) och alla förslag som riktats mot de fattiga har av nyliberaler motiverats med ”den stora statsskulden”.

Och medierna – i form av SVT, SR och de stora tidningarna – har rapporterat och hållit med.

Samtidigt vet alla ekonomer att det här bara är halva sanningen. Statens skulder ska naturligtvis vägas mot den offentliga sektorns finansiella ställning och då är summan i Sverige ett gigantiskt plus på i dag runt 1 000 miljarder.

Begreppet ”statsskuld” har varit politiskt, det har även på EU nivå varit den ideologiska motorn för att vrida om staternas offentliga ekonomi. (Även om EU varit mindre extremt än Sverige.)

I dag håller begreppet på att överges. De nödvändiga infrastruktursatsningarna och militariseringen kan inte genomföras om man tjatar om statsskuld. Det är därför Dagens Industri nu driver – helt rätt – behovet av några hundra miljarder i snabba statslån för att bygga höghastighetsbanor. Och det mest statsskuldsrädda partiet – MP – håller plötsligt med.

Har medierna då ljugit? Javisst. Man har i 30 år berättat en halv sanning, att det finns en skuld, men har glömt att det finns en tillgång som ger utrymme för annan politik.

Fakta är inte fel, men berättelsen är falsk eftersom plussiffran saknas.

Medierna har helt enkelt deltagit i en nyliberal ekonomis berättelse och det lustiga är att de journalister som gjort det aldrig förstått att de gör det.

Problemet är inte ”objektiva medier” kontra ljugande.

Det handlar i stället om vilken berättelse man är med i.