Förra veckan dog tre arbetare på sina arbetsplatser. Ytterligare dödsfall skedde den här veckan. Arbetsmiljöarbetet är uppenbarligen eftersatt i Sverige. Skyddsombud har tidigare larmat om att de hotas och trakasseras när de ingriper för att säkerställa att arbetsmiljön hanteras korrekt och att lagen efterföljs. Det är i sanning en svart tid för arbetsmarknaden. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Mot bakgrund av allt det här var det så befriande att se att Jan Björklund och Liberalerna, i en debattartikel i Göteborgs-Posten i veckan, gick ut och krävde nollvision mot dödsolyckor på arbetsplatser i Sverige och att arbetsgivarna skulle ta sitt ansvar när det gällde arbetsmiljön och villkoren.

Nej, skoja bara. Det har inte hänt. 

Jo – dödsolyckorna har det. 

Och hoten mot skyddsombuden har hänt och alla de dåliga villkoren och anställningsformerna, de finns. Men några raserier från Liberalerna har inte hänt. Och debattartikeln handlade givetvis inte om det heller – utan om att begränsa strejkrätten. Liberalernas paradfråga. Jan Björklunds hjärteämne.

Under tågstrejken i Skåne 2014 gick Veolias anställda på Öresundståget och Snälltågen ut i strejk för att skydda sina anställningar. Strejken handlade till stor del om anställningstrygghet rent principiellt. Facket menade att det inte borde vara möjligt för arbetsgivare att bygga sin verksamhet på timanställningar, utan att dessa borde begränsas. Flera LO-fack hakade på och varslade om sympatiåtgärder.

Strejken hade stort folkligt stöd. Och vad gjorde Jan Björklund och Liberalerna? De gick ut och rasade om att strejkrätten borde begränsas och passade också på att förminska vad hela konflikten handlade om. För det hela handlade om ett gäng bortskämda tågknegare som inte var nöjda med sina scheman, tydligen.

2003 strejkade Kommunal och tog ut städerskor, skolvaktmästare, barnskötare och undersköterskor som krävde bättre villkor och högre löner. I slutändan kunde man konstatera att många var besvikna över det avtal som efter fem veckors konflikt ändå tecknades, men oavsett detta, vad gjorde Jan Björklund medan strejken var igång? Jo, han attackerade strejkrätten och polisanmälde Stockholms Stad för att man hade stängda skolor under konflikten. ”Skolplikten är viktigare än LO”, sa han. Det hela handlade i slutändan ändå bara om ett gäng bortskämda städerskor, skolvaktmästare, barnskötare och undersköterskor som inte var nöjda fast de ju hade det så bra egentligen.

Nu är det strejk i Göteborgs hamn, där arbetsgivaren å ena sidan har ett kollektivavtal med ett fackförbund, men där 85 procent av alla anställda å andra sidan är medlemmar i ett annat: Hamnarbetarförbundet. Där handlar strejken om rätten att få utse egna skyddsombud och företrädare (som lagen säger), rätten till föräldraledighet (som lagen säger) och rätten till förhandling med sin arbetsgivare (som lagen säger).

Arbetsgivaren APMT, ett gigantiskt multinationellt bolag, har under hela den årslånga konflikten i hamnen attackerat strejkrätten påhejade av Svenskt Näringsliv. För dem gäller det här självklart inte bara strejkrätten just i hamnen, utan strejkrätten generellt. All strejkrätt. 

Läget är alltså som upplagt för Jan Björklund att åter igen föreslå begränsningar – och dessutom sprida felaktiga uppgifter om hamnarbetarnas löner, som enligt Björklunds uppgifter är 20 000 kronor högre än i verkligheten. Och det hela handlar, föga förvånande, om ett gäng högavlönade och bortskämda hamnarbetare som bara vill bråka med en stackars liten oskyldig arbetsgivare.

Hur skulle en strejk se ut om Jan Björklund fick välja? Den skulle inte ske över huvud taget. Men om den nu ändå gjorde det skulle storleken på bestämmas utifrån skadan – på ekonomin. Skadan som dåliga villkor, otrygga anställningar, låga löner och dålig arbetsmiljö gör på samhället och på arbetstagare är inte en faktor att ta hänsyn till för Björklund. För honom är ingen fråga tillräckligt viktig för att det ska vara försvarbart med en strejk, ändå.

Vad det handlar om är en bortskämd före detta major som aldrig har gjort det samhällsnyttiga och viktiga arbete som tågförare, barnskötare, undersköterskor, städerskor och hamnarbetare gör. Varje dag, dessutom.