I dagens tidning läser du om den rusning som priserna på bostadsrätter gjort, framför allt gällande Stockholm. Den som vill köpa en lägenhet i innerstaden måste ha hundratusentals kronor för kontantinsats, allra helst kunna sälja en annan bostadsrätt och flytta över vinsten till nästa objekt. Är nästa lägenhet dyrare än den tidigare skjuts dessutom skatten upp.
Situationen är absurd. Karusellen snurrar snabbare och högre för den som redan sitter i den. Andra – den som har hyresrätt, den som har genomsnittlig arbetarlön – kan bara konstatera att den socioekonomiska rensningen av Stockholms attraktiva områden snart är fullbordad.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det handlar om ett politiskt systemskifte som förstör staden, som gör den enformigt homogen och trögrörligt sluten. 1990 var drygt sju av tio lägenheter i innerstaden hyresrätter. 2013 hade andelen minskat till inte ens fyra av tio. Och för stockholmare som haft turen att få flytta in i utrotningshotad hyresrätt väntar en ojämlikhetsfälla. Dels tjänar de redan mindre: Inkomsten för en hyresgäst på Södermalm är 79 procent av bostadsrättsägarens. Dels förstärks skillnaden genom subventioner. Rikaste tiondelen av hushållen får 20 gånger mer ränteavdrag än den ekonomiskt svagaste. Totalt handlar det om 30 miljarder kronor per år. Som istället skulle kunna användas till att bygga 10 000 hyresrätter, baserat på SCB-statistik för produktionskostnader.
Vi vet hur det påverkar en stad när den blir spekulations- och belåningskarusell. ”Jag ser bara öknen”, mässar Joakim Berg i Förlåtelsen. (På sin tidigare skiva Tigerdrottningen utvecklade Kent resonemanget genom att etikettera Stockholm som ”en garanterat solidaritetsfri nymoderat öken”.)
Vad händer med människan?
Med sökljuset hos den som har privilegiet att betrakta både andra och sig själv genom ständigt rot-putsade fönster i en brutalt belånad, rot-renoverad innerstadslägenhet som mäklaren lovade var ett riktigt fynd, för en kvadratmeter som kostade 100 000 kronor igår kan inbringa 200 000 imorgon. Eller, kanske inte imorgon. Men om ett decennium.
På nyhetsplats i Dagens ETC hittar du en genomgång som visar att den som köpte bostadsrätt i Stockholm för tio år sedan, har tjänat mer än 8 000 kronor – varje månad. Den som tillbringat tiden i hyresrätt har istället fått sin hyra höjd med 25 procent.
Jag misstänker att sökljuset tenderar att flacka. En miljon kronor under ett decennium. På att bo. Samtidigt som allt fler saknar någonstans att bo, saknar möjlighet att bli insläppta av en defekt och elitistisk bostadsmarknad.
Människan – som plötsligt har något att förlora – lockas att vända sökljuset bort från samhällets intressen, mot egna intressen, lockas använda en miljon skäl att försvara sitt orättfärdiga försprång.
Är det därför Stockholm blivit tyst?
Är det därför majoriteten bostadsrättsägare, varav många initialt måste ha haft inställningen att deras stad skulle bli förtvivlat trist om den lämnas ensam med Hemnetsurfare, verkar föredra att fantisera om fortsatt låga räntor framför att engagera sig för att kötiden på en hyresrätt inte ska vara 20 år?
När hörde du senast en bostadsrättsägare kräva investeringar till nya hyresbostäder? Eller varför inte utfasning av ränteavdraget? Eller comeback för fastighetsskatten?
Till och med Spotify blir en radikal kritiker av bostadspolitiken, och av bostadsmarknadens skadliga konsekvenser, ställd invid en genomsnittlig bostadsrättsägare.
Det är den definitiva segern för ett omvälvande systemskifte. Att det når människans innersta. Hennes värderingar. Hennes balansering mellan vad som är positivt för individen och vad som är negativt för kollektivet.
När amorteringskravet nu närmar sig förlorar förbluffande många helt omdömet. De hoppas kränga sina vidvinkelfotograferade hem via sociala medier. Facebook blir mäklarnas bästa vän. Desperata uppdateringar. Nu säljer jag! Bara sju miljoner! Så försöker bostadsrättsägarna sälja sina boenden till varandra. Kom och köp min fina lägenhet! Nej, min! Som om det vore en naturlig umgängesform. Som om det vore ett slags sund delningsekonomi. Alla berörda sitter i karusellen tillsammans. Alla vet att dess rotation är förstörande. Alla fruktar vad som kommer att hända om någon kliver av.
Det är skarpt läge. Före midsommar ska regeringen presentera en bostadspolitisk överenskommelse, förhandlad med oppositionen.
Men:
Så tyst, så tyst.
Så många har förlorat sitt sökljus högt upp i ett sekelskifteshus.
2011 intervjuades Fredrik Reinfeldt av Dagens Nyheter om bostadsläget.
”Alla som varit i närheten av Stockholms innerstad vet att hyresrättens idé inte funkar där.”
Och:
”Det har funnits en efterfrågan från fler att äga sin bostad, som jag tycker det är rätt att man bejakar.”
Bostadsrättsägande utgjorde redan då fara för epidemisk sinnesförvirring.
Idag ... Svenskar har 2 700 miljarder kronor i bostadslån. Men bara sex procent anser att det egna hushållet har för stora lån, enligt Nordea. Däremot anser 76 procent att andra hushåll, grannarna, har för stora lån.
Det är självbedrägeriet.
Det är drömmen om enkel rikedom.
Det är sveket mot alla dem som lämnats utanför.
Det är den simpla girigheten.
