Det är angelägen journalistik som Sanna Arbman Hansing och Eigil Söderin har tagit fram. Inte bara för att den avslöjar en oacceptabel statistik. Inte heller bara för att anhöriga ges möjlighet att berätta om sina nära släktingar som ryckts ifrån dem.

”Hon var världens mest omtänksamma. Jag brukade säga att hon var en krigare.” Det är så Anne-Sofie Ekholm talar om sin dotter Michelle. Hon dog i slutet av 2016, på en gul madrass i en fyllecell i Lund. Hon blev 20 år.

En krigare.

Inte en knarkare.

Den som har tung missbruksproblematik är fortfarande en människa. Det glöms förbluffande ofta bort. Med följd att den som borde erbjudas medicinsk hjälp istället blir inlåst. 

Polisen saknar uppenbart kvalifikationer att göra dessa bedömningar. Det känner politikerna till. Föregående regering avsatte extra medel för att förbättra säkerheten för de som omhändertas med stöd av Lagen om omhändertagande av berusade personer (Lob). 

Så varför fortsätter det här? 

Dagens ETC ska svara på den frågan kommande dagar. Det handlar om attityd hos enskilda poliser som fattar beslut som kan utgöra skillnad mellan liv och död. Det handlar om bedömningar som görs utan risk för påföljd – ingen polis har åtalats i de fall som vi granskar. Det handlar om brist på tillnyktringsenheter. 

Och:

Det handlar om svensk narkotikapolitik.

Vi har sett det många gånger. Hur straff går före skademinimering. Hur nollvision går före individens hälsa. Ta debatten om sprututbyte, där politiker länge gjorde allt i sin makt för att nonchalera forskning.

”Vi ska hjälpa människor ur missbruket och inte förse dem med redskap som faktiskt leder till döden”, sa Marina Johansson (S) i Göteborg.

Eller ta den aktuella diskussionen om Naloxon, läkemedlet som räddar heroinister som överdoserat – förutsatt att preparatet är tillgängligt för dem.

Dessutom är det sedan länge onödigt svårt för en missbrukare att få så kallad substitutionsbehandling, trots att samtliga experter är ense om att det är en fullständigt nödvändig del av ett humant förhållningssätt.

Den rödgröna regeringen har tagit några försiktigt positiva steg.

Som att markera gentemot kommunerna att de inte längre kommer att ha veto när det kommer till sprututbyte.

Som att folkhälsominister Gabriel Wikström (S) förra veckan tvärvände om Naloxon.

Men situationen är akut. Sverige har ett fördubblat antalet dödliga överdoser på tio år. Sverige klarar sig markant sämre än andra EU-länder när antal narkotikarelaterade dödsfall per miljoner invånare mäts. Unionens genomsnitt är 16. Sverige har 70.

Det är inte förvånande att narkotikapolitik – som definierar missbruk som ett polisiärt snarare än socialt/medicinskt problem, som prioriterar repression framför rehabilitering, som kommer med en djupt moraliserande syn på narkomanen – letar sig in i polisens arrester. 

Just därför är det så viktigt att granska vad som sker mellan fyra betongväggar. Det handlar om Michelle. Det handlar om 25 andra döttrar, söner, pappor, mammor, bröder, systrar som har dött. Det handlar om ett defekt system, åtminstone om grundinställningen är att en missbrukare har samma rätt att leva som alla andra människor.

Idag har Sverige en narkotikapolitik som dödar narkomaner.

1978 lät dåvarande regering deklarera att målet måste vara ett ”narkotikafritt samhälle”. Det var en bred uppgörelse, färgad av tidens debatt som målade en retorisk bild av ”social smitta” som inom kort skulle sprida sig ”epidemiskt” och ”fräta sönder välfärdssamhället”.

2017 är Sverige inte narkotikafritt. Målet har inte uppnåtts. Det kommer heller aldrig att ske. Så nu är det läge att uppdatera politiken till att både begränsa missbrukets omfattning och förhindra att den som missbrukar dör under plågsamma, förnedrande former.

Begränsning kan inte fungera som överordnad målsättning. En straffande mentalitet löser ingenting. Det är minst lika viktigt att vårda den som är sjuk. (Jämför med den lagliga alkoholen, det går knappt ens att föreställa sig att staten skulle agera först och främst repressivt mot alkoholisten, utan att visa hänsyn mot drabbade och deras anhöriga.)

Alla som dött i arresterna hade inte använt narkotika. Men många hade gjort det, och poliserna som grep/omhändertog dem saknade kompetens att värdera deras tillstånd, och praktiserade heller inte att ta de säkra före det osäkra.

Jag har själv skrivit om det här dussintals gånger. Med växande frustration. Dagens ETC har hittills intervjuat ministrar från tre regeringar om de har för avsikt att prioritera en snart 40 år gammal, ovetenskaplig, förödande vision eller om de ska prioritera livräddande, evidendsgrundad pragmatism. 

Jag hade verkligen hoppats på Wikström. Det kom positiva signaler från hans håll, bland annat var han skarp gentemot sina partikamrater i Göteborg som med farliga känsloargument stängde dörren för sprututbyte. Men när han svarade på våra frågor …

Först: ”Det är viktigt att vi gör allt vi kan för att vända utvecklingen (i narkotikarelaterad dödlighet).” 

Sedan: ”Det långsiktiga målet för narkotikapolitiken är ett samhälle fritt från narkotika.”

Illavarslande. Tanken är det inget fel med. Men politiker ska inte drömma om ideala tillstånd, utan välja strategier och fördela resurser.

Hur många fler ska behöva dö i arresterna?