Sociala medier, säger man. Och visst spelar de en viktig roll. Folk som hade bisarra idéer om främlingar, om kvinnor, om miljö och klimat eller om demokrati kunde bara ansätta sina närmaste och lokaltidningens insändarredaktör med sina förvridna visdomar.

Genom Facebook, Twitter och Instagram får tankar som dessa undantagsgubbar kläcker vingar och flyger ut över land och stad, möter andra liknande tankar och formar med dem snart ett helt ovädersmoln av hämningslös ilska.

Men det är inte bara sociala medier. Även människor som har tillgång till en äldre typ av högtalare tycks ha tappat balansen. Den traditionella högern har blivit råare. Jag tänker inte bara på Leif Östlings ”Vad fan får jag för det?” där han nu i efterhand bara ångrar sin svordom men tycker att det andra är berättigat. Jag tänker inte ens på moderaternas tidigare riksdagsman, riskkapitalisten Gunnar Axén, som kallade en undersköterska parasit därför att hon krävt att de rikaste skulle betala mer i skatt.

Skatten har väl alltid varit en hjärtfråga för den höger som en gång försökte framstå som lite mjukare genom att kalla sitt parti för Moderata samlingspartiet. Men nu vet jakten på skattelättnader knappt några gränser. Man ska skära ner på det mesta; de sjuka och fattiga ska få det sämre, skolan ska spara, den offentliga vården ska gå på sparlåga. Allt för att de rikaste ska få lägre skatt.

Men det finns sådant som högern vill satsa på helhjärtat. Försvaret bör få kosta många miljarder mer (alltid fler miljarder än regeringen går med på). Straffen ska bli längre och hårdare. Alla vet att det inte minskar brottsligheten. Men straffet ska ses som en ljuv hämnd!

Det är väl en tidsfråga innan högern föreslår privata fängelser i Sverige. Sådana finns ju redan i USA och är en lysande affär. ”Det fängelseindustriella komplexet”, talar Angela Davis om. Det ligger i fängelsernas intresse att straffen blir så långvariga som möjligt. Det finns livstidsdömda i USA som bara gjort sig skyldiga till en rad småstölder.

De svenska moderaterna tävlar nu med SD om den råaste flyktingpolitiken, och KD är också med i loppet. Alla problem skylls på folk som flytt krig och förödelse. En av de gällaste och obehagligare rösterna, den som tillhör Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, predikar nu en massiv återvandring till Syrien.

Både SD och M seglar uppåt i de senaste opinionsmätningarna.

Och nu vill S vara med i tävlingen. Människor utifrån får inte konkurrera med pursvenska arbetare om jobben. Då kan lönerna sjunka.

Vi lever i en global värld, heter det. På varorna och pengarnas marknad går det som smort. Affärsmän och idrottsmän kan också runda globen utan hinder. Men för människor som flyr för sina liv, liksom för människor som klimatförändringar tvingar bort från de gamla hemtrakterna reser sig allt högre murar kring nationerna. De tvingas in i allt mer groteska, överbefolkade läger. Och värre blir det nu när två av världens mäktigaste skurkar, Erdogan och Trump, kokat ihop ett krig mot kurderna.

Sverige kan te sig som ett fredat hörn i denna galna värld – men så är det inte! Redan vår höger är ett globalt fenomen. Moderaterna är den absolut fria penning- och varumarknadens parti och borde rent logiskt sett inte vilja resa hinder för människors fria rörlighet. Men om denna rörlighet gäller att de mest utsatta hotar de välbesuttnas privilegier. Hur ska man kunna driva igenom en ändlös rad av skattelättnader om pengar måste reserveras för flyktingar?

M krokar alltså arm med SD. Sverigedemokraterna tackar genom att i stort sett kopiera moderaternas ekonomiska politik. Det är lika ologiskt. De säger sig företräda dem som utvecklingen satt på undantag, vanligt folk på landsbygden och andra som befinner sig i arbetsmarknadens utkanter. Deras omsorger gäller förstås bara ”riktiga svenskar”, men ”dessa riktiga svenskar” befinner sig långt från de marmorsvala direktionsrummen och bankpalatsen.

Denna bisarra partikonstellation möter oss också på andra håll i världen. Trumps väljare utgörs av en oskön blandning av miljardärer och missnöjt småfolk från de ”röda” staterna långt från kusterna. I Indien förenar det styrande BJP en militant nationalism avsedd för de hinduiska massorna med en nyliberal ekonomisk politik.

Dagens höger är motsägelsefull, både i världen och i Sverige.

I Sverige är det allra konstigaste KD, högerns nya stödhjul. Vad har partiet med kristendomen att göra? Ja, möjligen med den gamla överhetskristendomen, den som såg som sin uppgift att tukta vanliga människor. Med barmhärtighet har den inget att skaffa.

Vi måste göra mer för att bekämpa den nya, formlösa högern. Ett första steg är att se dess skriande inre motsägelser – och avslöja dem.