Havet gör mig både lycklig och sorgsen. Vi passerar hus som, givet dagens utveckling, kommer att hamna under framtida havsnivåer. Ser fåglar som är på väg att försvinna. Pratar om det så kallade sjätte massutdöendet (det i sammanhanget ruskigt snabba utdöendet av arter) som påskyndas av både klimatförändringar och andra mänskliga aktiviteter. Försöker tänka på något annat. Njuta av sommaren och värmen. Börjar istället prata om värmen. 2014 var det varmaste året i Europa sedan 1500-talet, upplyser mitt sällskap. Nya värmerekord har tillsammans med varningar om torka och skogsbränder duggat tätt under de senaste veckornas värmebölja. Det är svårt att tänka bort klimatfrågan när man befinner sig så påtagligt nära det sköra system vi är på väg att förstöra.

Med huvudet fyllt av naturromantik och klimatilska lyssnar jag, väl tillbaka i staden, på alla partiledartal från Almedalen. Vad hade de egentligen att säga om klimat och miljö? Nu när vi närmar oss det avgörande klimattoppmötet i Paris. Inte särskilt mycket är det trista svaret.

När man sveper alla tal på en gång blir det påfallande hur de gamla allianspartierna fokuserar på precis samma frågor: hotet från Ryssland och IS/islamister, behovet av lägre skatter och vikten av att skapa jobb genom att sänka löner och demontera arbetsrätten. På grund av bakgrundsskrammel från sommarlovsglada barn trodde jag för en sekund att Anna Kinberg Batra lyfte försurningen av Östersjön men det var bara Putin och Östersjön (och varför vi måste gå med i Nato). Varken M, FP eller KD nämnde klimat/miljö-frågor med ett ord, Jan Björklund tog inte ens chansen att smocka till regeringen angående kärnkraften.

Att Sd inte berör miljöfrågor är givet, allt annat hade varit uppseendeväckande med tanke på partiets höga andel klimatförnekare och märkliga politik på området. Något skrämmande var dock att lyssna på Jimmie Åkesson direkt efter Ebba Busch Thor och inse att att stora delar av deras tal om migration och familjepolitik hade kunnat bytas ut rakt av utan att någon märkt skillnaden.

Centern var det enda borgerliga partiet som alls lyfte klimat/miljö-frågor. Det bestod i ett kort inpass som i stort sett gick ut på att företag är goda och att tillväxt gjort världen grönare. Ett påstående så grundlöst att det bara är möjligt att framföra i ett politiskt samtal där vårt ekonomiska system ses som så självklart att det är svårare att ifrågasätta än själva klimatförändringarna.

Från rödgrönt håll var det bättre men klent. Stefan Löfven pratade precis som högern mest om jobb, Ryssland och islamister. Klimat- och miljöfrågor var frånvarande förutom när han plötsligt utbrast att ”vi ska ta på oss ledartröjan för ett klimatavtal i Paris som håller jordens uppvärmning under två grader”. Och det vore ju förstås utmärkt. Men hur då? Med tanke på förhandlingarnas låsta läge (och att tvågradersmålet tycks allt mer svåruppnåeligt) är det ett gigantiskt löfte som kräver en seriös och radikal klimatpolitik som vi än så länge inte sett skymten av.

Jonas Sjöstedt gjorde några roliga och bra klimatpolitiska markeringar i sitt tal och gav en välförtjänt känga åt regeringen när det gäller Ojnareskogen och hanteringen av Vattenfalls kolgruvor. Bortsett från detta var det tyst och allt fokus låg på välfärden.

Mp var de enda som lät klimatet få större utrymme än bisatser. Efter en mördande trist föreläsning om skolan kom Gustav Fridolin in på vårt akuta läge och varför Sverige måste gå före. Men vad vill ett miljöparti i regeringsställning göra mer konkret? Här blev det tunt och fegt. Vattenfall kommer naturligtvis inte på tal. Fokus ligger på det moderna miljöpartiets ledord: det ska bli lättare att leva grönt. ”Det miljövänliga valet ska vara det billiga och roliga valet”, som Fridolin uttryckte det. Och det låter kanske bra men är så ... jäkla mesigt. Tänk på en valfri annan skadlig verksamhet så blir det uppenbart (Vi vill göra det roligare att välja att ha kollektivavtal? Lättare för länder att välja bort brott mot mänskliga rättigheter?). Klart det ska vara lätt att leva grönt, men framför allt måste det ju vara svårt/dyrt/olagligt att förstöra planeten. Och det är ett ansvar som inte vilar på enskilda livsval.

Rädslan att utmana och få det att låta som att klimatomställningen inte hotar några intressen präglar inte bara Miljöpartiet utan hela den klimatpolitiska debatten. Det går att vara grön utan att vara vänster, avslutar Fridolin nervöst och positionerar sig som grön liberal. Och det kanske går, men inte går det bra. En klimatpolitisk kamp som inte förenas med systemkritik och ett tydligt rättviseperspektiv är lika urvattnad som en vänster som inte kan omfamna klimat- och miljöfrågor.