För ett par år sedan visade det sig att en av världens mest aktade kockar, Michel Roux jr, som driver tvåstjärniga Le Gavroche i London, hade betalat sina anställda långt under den i England lagstadgade minimilönen. Dessutom vittnade personal om att man arbetade från sju på morgnarna till halv tolv på nätterna och att man under arbetspassen kunde få så lite som 15 minuters rast för att äta lunch. Allt på en restaurang som gjorde en kvarts miljon pund i vinst.

Det har varit en historisk vecka för restaurangbranschen. I måndags utnämndes Sveriges första trestjärniga restaurang av Guide Michelin. Restaurang Frantzén, i sina nya lokaler i centrala Stockholm, har Sveriges genom tiderna dyraste meny räknat per stol. Med superkocken Björn Frantzén vid rodret och med riskkapitalisten Harald Mix och Sveriges rikaste kvinna, livsmedelsmiljardären Antonia Ax:son Johnson, bakom sig.

Tillsammans ser de till att ingen människa med några tusen över behöver gå hungrig över lunchen eller middagen – på Franzén kan man nämligen äta både lunch och middag för 3 000 kronor per sittning. Exklusive eventuell dryck, givetvis.

Det är en underdrift att säga att det är en merit för vem som helst som arbetar i restaurangbranschen och som vill bli något att ha arbetat på Frantzén. Med tre Michelinstjärnor är restaurangen en absolut dröm för många som också säkerligen är villiga att göra väldigt mycket för att drömmen ska bli verklighet.

Precis på samma sätt som på Le Gavroche, där många arbetade för låga löner och dåliga villkor. Precis på samma sätt som Martin Bentzén satsade allt på sitt arbete på Napa Wine Bar.

Den arbetskultur som präglar några av världens finaste restauranger och som frammanade den stress som till slut kostade Bentzén livet är tämligen utbredd. På lyxkrogar och topprestauranger, många av de som tävlar om de högt värderade Michelinstjärnorna, finns inget utrymme för ”slashasar”.

Vad har det här med Sverige att göra? Mycket. Björn Frantzén må ha Sveriges mest berömda restaurang - men inte heller den erbjuder villkor som de flesta andra restauranger klarar av att erbjuda. Frantzén saknar kollektivavtal och därigenom garanterade villkor, lönenivåer, ersättningar och tjänstepension för de anställda.

Skillnaden för dem som jobbar på arbetsplatser med kollektivavtal och för dem som jobbar utan kan i slutändan – när det är dags att gå i pension – handla om hundratusentals kronor. För den som tar sig ända till pension det vill säga.

För en kväll på Frantzén kan gästerna få lägga ut motsvarande en kocks avtalsenliga lön – för en hel månad och före skatt. I alla fall enligt det kollektivavtal som ägarna till -restaurangen, konstigt nog, tidigare enligt egen uppgift aldrig haft råd med.

Björn Frantzén är tyvärr uppen-barligen inte ensam i att prioritera lyx framför arbetarnas rättigheter. Men skillnaden mellan hans restaurang och andras är att hans ligger i ett land där kollektivavtal sedan länge är norm och där det förväntas att den som tjänar pengar gör rätt för sig.

Därigenom ligger frågan om kollektivavtal återigen på bordet. Det blir svårt att slingra sig längre. För helvete, fixa det här så man kan äta där någon gång.